0
0
…att det skulle bli som det blev. Jag ska försöka vara frisk i fortsättningen. Men jag kan inte låta bli att undra över hur jag ska tänka och hur jag ska göra om det ändå blir så någon mer gång att jag blir sjuk?
I måndags när jag vaknade hade rösten nästan försvunnit och halsen kändes tjock. Jag hade känt mig lite småfrusen och sänkt kvällen innan så jag visste väl att något var på G.
Jodå, det som kom den måndagen var en jobbig hosta som började som en irriterande torrhosta med kli i halsen. Den höll sedan envist i sig hela veckan. Tanten, jag alltså, fick snällt fira nyårsafton i stillhet hemma i tv-fåtöljen under ett gäng filtar. Det fick bli så. Annars hade jag fått dra på mig jobbtunikan och flänga mellan olika besök i nattpatrullen både måndagen innan och själva nyårsafton.
Allmäntillståndet har väl egentligen inte varit så illa under den här veckan, det kunde varit värre. Jag har inte haft någon skyhög feber eller så. Jag har till och med haft lite ork mellan vilopauserna. Men mellan hostattackerna har jag inte känt mig helt frisk, så är det.
Att vara sjuk när man har det jobb jag har är däremot utan påverkan på samvetet. Det är ju som det är, vi har ett tungt, stressigt jobb och då är det lättare om vi är fyra inkörda och vana ”nattpatrullare” som jobbar. (Inget ont sagt om de vikarier vi har att tillgå nu. De är jättebra allihop och det är tur att de finns!)
Det är just nu mycket information också på jobbet om olika luftvägssymtom. Mycket handlar om hur försiktiga vi ska vara för att inte bära smittan med oss till nästa besök. Det handlar om hur vi ska använda skyddsutrustningen som finns, om plastförkläden, munskydd, handskar och om att sprita sig noga.
Så att gå till jobbet och själv hosta lungorna ut-och-in är ju inte att tänka på. Det var så jag tänkte när jag sjukskrev mig i måndags i alla fall, förutom att jag kände mig ”uschlig” på ren värmländska.
Rutinerna när det gäller sjukskrivningar ändras ofta på mitt jobb. Det är ibland svårt att hänga med i alla ändringar. Man ska höra av sig till den ena dagen och till någon annan nästa. Det ska göras si och det ska göras så.
I måndags letade jag därför i mejlen och fann senaste rutinerna så att jag skulle göra rätt. Det skulle vara ett telefonsamtal. Men när jag ringde var personen upptagen. Först i sammanträde och sedan på lunch. För att vara säker på att telefonsvararmeddelandet gått fram skrev jag till slut mejl och det gick bra. Jag fick svar så det blev bekräftat att mitt meddelande kommit fram. Vi växlade dessutom några mejl efter det.
Vad jag inte förstått var att jag skulle hört av mig igen och berättat hur jag mådde. När jag inte gjorde det framgick det tydligen inte att jag även ville sjukskriva mig över helgen.
Jag kände mig fortfarande inte tillräckligt okej för att gå till jobbet när torsdag kväll kom så därför kände jag att det var bäst att även göra fredag, lördag och söndag till vilodagar. Jag tänkte att eftersom jag inte var frisk nog så behövde jag inte höra av mig när fredagen kom. Jag tog helt enkelt för givet att min sjukskrivning, som på intranätet står som ”tillsvidare”, gällde tills jag hörde av mig och bröt den. Så jag hörde alltså inte av mig till jobbet. Men icke… Så funkar det nog inte, jag har missförstått.
Hade det varit jag som hade suttit med ansvaret för bemanning i helgen så hade jag nog skickat en liten fråga till den eller de som är sjukskrivna för att höra hur läget var. Det har säkert hänt att någon bara dykt upp på jobbet utan förvarning och så har vikarier ringts in. Då blir det så klart dyrt. Men en fråga hade jag tyckt var på sin plats i så fall om det var osäkert…
När fredagskvällen kom hade i alla fall ingen vikarie satts in för mig så där stod mina tre kollegor utan mig och utan vikarie. Det kom samtal så klart. För de undrade så klart vart jag hade tagit vägen? Fredag kväll och så fattas det en person. Jag vet ju att om jag varit där hade jag fått ännu mer ont i magen än jag redan har av en sådan situation!
Arbetsbördan är ju idag sådan att det nästan aldrig går att utföra det här jobbet även när alla fyra är på plats. Inte utan stress och inställda matpauser och få, eller inga toabesök. Att klara det på tre personal är därför omöjligt utan att vi ska behöva ställa in besök och skriva avvikelserapporter på detta.
Hela veckan har jag haft dåligt samvete för att jag har varit sjuk. Det går inte att vara borta från jobbet utan dåligt samvete, så är det.
I måndags och tisdags fanns det vikarier att tillgå. Jag fick veta då att det skulle gå bra båda nätterna. Men nu, denna helgen, blev jag friskförklarad utan att jag visste om det själv.
Kan de verkligen veta hur länge någon är sjuk?
Kunde jag själv veta hur länge jag skulle vara sjuk när jag sjukskrev mig i måndags morse…?
Det var hur som helst verkligen inte meningen att ställa till det så här! Verkligen inte! Jag ska försöka vara frisk i fortsättningen, jag lovar! Men det går ju liksom inte att garantera att jag lyckas med det….
Hur som helst så får jag nog efterlysa klara riktlinjer så att jag vet hur jag ska bete mig om jag blir sjuk igen.
Just nu undrar jag ju om det är meningen att jag ska ringa och berätta hur jag mår när jag är sjukskriven? Hur ofta ska det göras i så fall, varje dag? Jag har ju fått till mig att de som arbetar med bemanning och planering får många samtal som det är. Egentligen borde de få chans att göra sitt jobb i lugn och ro utan en massa (onödiga) samtal.
En logisk rutin, så som jag tänker, vore väl att den som är sjukskriven hör av sig i god tid när det är dags att komma tillbaka i tjänst.
Men min logik kan ju vara helt fel… Det kanske är så att om man inte hör av sig så betyder det att man är frisk igen…?
Förlåt mig i så fall! Jag tänkte fel.
