0
0
Att ta ställning betyder att stå för något. Att stå för något kräver styrka och rak rygg. Att bli attackerad från andra, som tagit ställning för annat kan bli energikrävande. Men dock… det är valår och jag vet ju vad jag tycker.
Så här:
På 70-talet minns jag att någon sa att klassamhället var dött, att alla var lika. Ingen tillhörde längre någon samhällsklass, det fanns bara en och alla skillnader mellan olika grupper i samhälet var ett minne blott.
(Något jag tyckte lät märkligt för jag tyckte inte att det stämde,1979 var jag 14 år. Om klassamhället var dött så skulle ju min ensamstående mamma haft en bättre ekonomi än hon hade.)
Årtiondet efter, på 80-talet, gällde det mer och mer att bli rik snabbt och kunna kallas nyrik Yuppie. Många var upptagna med att nå det målet då. I Långedrag i Göteborg, där jag bodde då, poppade husen upp som svampar ur jorden i takt med att alla nyrika fick råd att köpa tomt där och bygga sig en egen miljonkåk.
Jag minns även alla affischer på stan i Göteborg. Det var reklampelare och reklam på spårvagnar och bussar och det var annonser i tidningarna. Annonsör var SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, som den hette. Det var de som stod bakom den här reklamkampanjen. Annonsernas innehåll sågade allt som Socialdemokraterna och facket stod för och solidaritet var ett ifrågasatt ord. Idag är det ju som att svära i kyrkan när man använder det och jag tror att det började då. I stället propagerade SAF för individens frihet att själv bestämma och solidariteten blev vad som brukar kallas en ”black om foten”, alltså något som är ett stort hinder, en hämmande faktor eller en belastning som begränsar handlingsfriheten.
AI-svar när jag googlade på ”SAF annonskampanj 80-talet”:
Här är de viktigaste punkterna om SAF:s kampanjer under denna tid:
”Satsa på dig själv” (1979/början av 80-talet): Även om kampanjen startade precis innan decennieskiftet, blev ”Satsa på dig själv” en symbol för 1980-talets nya individualism och en direkt motreaktion mot 70-talets kollektivism.
Ideologisk offensiv via Timbro: SAF använde sin uppdragsgivare Timbro för att sprida nyliberala idéer, producera böcker och driva opinion via annonser i dagspress.
Budskap och mål: Kampanjerna fokuserade på att lyfta fram individens frihet, privata vinster, sänkta skatter och en minskad offentlig sektor.
Kamp mot löntagarfonder: En stor del av kampanjerna syftade till att mobilisera motstånd mot de av LO föreslagna löntagarfonderna.
Modern opinionsbildning: SAF använde sig av moderna marknadsföringsmetoder, inklusive kampanjbussar som turnerade runt i Sverige för att sprida utställningar och budskap.
Jag brukar tänka på vad en säljare sa till mig en gång. Han pratade om att samhället är uppdelat i två delar, en närande och en tärande. På kontoret där vi jobbade, han och jag, var jag administratör. Alltså ingick jag i den tärande skaran där eftersom jag bara kostade pengar i stället för att dra in några till företaget. Själv såg han sig som en del i den närande skaran eftersom han sålde och gjorde affärer och därmed drog in pengar till firman.
På samma sätt, sa han, förhåller det sig i samhället. Offentlig sektor är den tärande sektorn och näringslivet och företagen den närande sektorn.
Det innebär för samhället att den tärande sektorn inte får kosta för mycket. Gör den det sker det i så fall på den närande sektorns bekostnad. Det vore inte bra för där är vinstmarginalerna viktiga. (Det är ju bara att se hur det brukar låta när Swedbanks vinster blir lägre än väntat, då sjunker aktien och utdelningen blir lidande.)
Som jag minns det så arbetade världens makthavare på 80-talet globalt för att få bort så många handelshinder vid gränserna de bara kunde. Det var för att kapitalet måste få flöda fritt runt planeten utan gränser. Hur ska det annars kunna arbeta för tillväxten i börshusen? Det är ju avkastningen som är verksamhetens mål och tullar och annat får inte sätta käppar i hjulen.
Tanken bakom ökad tillväxt är ju utåt sett att välståndet ökar när det sker.
Men hur blev det? I dag är det inte alla som får ta del av välståndet som kapitalet i börserna genererar. Det är snarare så att den som redan har får rätt till mer medan den som inget har heller inget ska få. Kan man inte se till att tjäna pengar så får man helt enkelt skylla sig själv om man av olika anledningar inte har lyckats med det. Men den närande sektorn får inte belastas av tärande utgifter eftersom det i så fall går ut över avkastningen.
Idag är det fokus på det som utåt sett anses vara huvudproblemet i dagens samhälle. Det vill säga invandring och flyktingar. Främlingsfientligheten hörs överallt. Det är där den tärande sektorn finns. Det är i alla fall det som många vill att vi vanliga dödliga ska fokusera på. Varför det? Jo för om vi är fullt upptagna med att fokusera på invandringen så har vi inte tid att se det egentliga problemet, att närande när sig och att den som inget har heller inget får.
70-talets klassfrihet har för länge sedan försvunnit och SAFs kampanj på 80-talet har lyckats över förväntan.
Idag kommer täta rapporter om hur den ekonomiska verkligheten ser ut i Sverige. När man hör hur det ser ut så inser ju vem som helst att välståndet som SAF med flera propagerade för på 80-talet inte var till för alla och en var.
Men den som påpekar detta blir av vissa kallad avundsjuk och missunnsam och av andra kallas man vänsterbliven.
Nej, detta ska vi inte prata om. Vi ska prata om att invandrare är den tärande gruppen som kostar mer än det smakar den närande sektorn. Det är invandrare som oavsett hur de lever i vårt samhälle är upphovet till allt ont i här i världen. Vi ska helst helt glömma bort att titta efter hur det har blivit i individens förlovade land där solidaritet numera är ett skällsord.
