0
0
Läste en text i Kommunalarbetarens nättidning Arbetet om nattpatrullen i Nässjö. En undersköterska, Malin Nordin, som är 57 år säger;
– Under mina 39 år i vården har det aldrig varit så här stressigt.
LÄNK TILL ARTIKELN HITTAR DU HÄR
Jag tänker att när jag började i nattpatrullen i Kil i juni 2021 hade vi hälften så många besök per person och natt om man jämför med hur det ser ut nu. Natten till måndag hade jag över 44 besök men i somras hörde jag att det förekom nätter då det kunde vara över 60 besök på en natt för en undersköterska eller ett vårdbiträde.
Det är mycket av det som står i denna artikel som jag känner igen från min situation i nattpatrullen i Kil idag.
Artikeln i korthet
-
- Arbetssituationen i Nässjös äldreomsorg beskrivs som katastrofal av fackförbundet Kommunal.
- Personal, som undersköterskan Malin Nordin, upplever extrem stress och brist på återhämtning,
och många överväger att lämna yrket. - Kommunens socialnämnd säger att det inte görs några besparingar.
I Kils kommun har vi inte fått halvnätter på schemat (än) men vi har fått ensamarbete. Det innebär att vi åker ut ensamma i bilen på landsbygden för att göra besök. Hur det ska bli i vinter har jag börjat oroa mig för eftersom vi inte har några fyrhjulsdrivna bilar med bra helljus just nu. Eller vi har en just nu tror jag.
Det har pratats om att nattpatrullen i Kil ska få egna bilar. Men i skrivande stund har vi tvåhjulsdrivna bilar som i vissa fall sjunger på sista versen. Det är ofta felkoder och de behöver ofta oljebyte och inspektion dessutom har de allra flesta riktigt dåligt helljus.
Undersköterskan Malin, i artikeln, säger att hon är van och har god lokalkännedom och ändå hinner hon inte med sitt jobb på nätterna. Så är det för oss i Kil också. Jag har kollegor som har arbetat i många år som säger samma sak. Själv har jag precis jobbat tre nätter i helgen som var totalt kaos. Jag har skrivit avvikelser för att jag inte hann med. Jag fick prioritera bland besöken som skulle göras och larm som kom. Att gå hem på morgonen och inte ha gjort sitt jobb är verkligen inte roligt!
När jag läser om andra nattpatruller i andra kommuner som har blivit avstängda och som enligt chefer inte gjort vad de skulle så kan jag inte låta bli att fundera. Den bild medier ger är att en hel arbetsgrupp skulle bestå av lata människor som inte har empati och ansvar. Det blir svart och vitt. Jag tror inte att det är på det sättet.
På min arbetsplats har vi haft personal som inte alltid skött sitt arbete som de skulle. Men då pratar vi om en på hundra skulle jag tro. Alla andra, eller majoriteten av oss tar vårt arbete på allvar och vi blir både ledsna och arga när någon beter sig och gör fel. Jag har ibland känt mig riktigt kränkt när chefen har spänt ögonen i mig och sagt saker som;
– Ni sover på jobbet!
Mig veterligen var det ingen som sov på mina nätter den gången och nu, ja nu är det inte möjligt utan att helt enkelt strunta i att gå på besök och svara på larm. Men det är det ingen, absolut INGEN, som gör när jag arbetar i alla fall. Själv har jag aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, sovit på jobbet. Inte i Kil och inte heller på Landalahus där jag jobbade natt från 1993 till 2003. Det kan jag skriva under på!
I Kil har jag arbetat en natt med en vikarie som blev arg på mig och som jag blev arg på tillbaka. Normalt blir jag väldigt sällan arg men när någon säger som han gjorde ja då brinner det.
– Du ser ju till att vi har något att göra precis hela tiden, sa han.
Samma vikarie sa även om en person som larmade väldigt många gånger varje natt att hen ”bara spelade teater” och ”att vi inte behövde gå dit på larmen”. Den vikarien fick inte stanna kvar och det var skönt. Har man den inställningen så ska man jobba med saker, inte med människor! Basta!
Ja ja… vi är alla olika och jag kan ju fundera på hur just denna vikarie överhuvudtaget kunde få börja jobba som vårdbiträde på natten i Kil? Vad fick han för frågor under den anställningsintervjun? Hur goda människokännare är cheferna som anställer? Det är frågor jag ställer mig..
Men det finns ju ett sätt för kommuner att spara om de väljer vem man anställer också. Ett outbildat vårdbiträde som dessutom är ung kostar minst i lön så klart. Medellönen för ett vårdbiträde som arbetar heltid är 25 000 kronor och för en undersköterska ligger samma medellön på 30 till 33 000 kronor. I Kil har jag förstått att det finns yngre vårdbiträden som tjänar runt 23 000.
Det finns riktigt fina yngre personer utan utbildning som kan göra ett jättebra jobb. Inget tvivel om den saken!
Men den som anställer måste ju vara väldigt noga med vem personen de har framför verkligen är kan jag tycka. Annars blir det ju som med vikarien jag skulle jobba med den gången.
Det har ju sagts av styrande i det här landet att mitt jobb är ett så kallat ”enkelt jobb” och i så fall kan vem som helst kan utföra det, eller…? Det kanske var så de tänkte när de anställde vikarien jag nämnde?
Men tillbaka till artikeln i Arbetet.
– Man är rädd för att det ska hända någonting. Och vem är det då som får ta skiten? Vi ser den ena nattgruppen efter den andra runt om i landet där hela nattgrupper hängs ut.
Ja, precis. OM något händer, vem bär hundhuvudet i den situationen? Vem bär det yttersta ansvaret för att fel uppstår undrar jag då? Den anställde eller arbetsledningens ansvar att se till arbetsförhållandena är bra nog så att jobbet kan utföras på rätt sätt?
Jag litar faktiskt inte på min arbetsledning. Jag har läst om de andra kommunernas nattpatruller och tänkt tanken många gånger. När blir det vår tur att utredas och rapporteras…?
Vi har kommuner i närheten där nattpatrullen har hängts ut. En tanke jag tänkt är att de kanske vill byta ut ”dyra” undersköterskor mot billigare unga, outbildade…? Det är ju också ett sätt för kommunerna att spara och då kan de ju göra som de gjort i Grums och Säffle om de vill.
Vi försöker så gott vi kan att rapportera när det blir fel. Avvikelser är ett sätt att göra det till exempel. När jag läste detta i artikeln så kände jag igen ytterligare en sak.
– De gånger personalen har skrivit rapporter om avvikelser eller tillbud så händer det inget, säger Camilla Johansson och berättar om ett äldreboende som under sommaren haft 27 stycken anmälningar om tillbud.
– Men chefen har inte ens tagit upp det på ett APT-möte. Det är klart att man då får en känsla av, vad är det för mening?
Vi har ställt frågan till chefernas chef i Kil till och med men något egentligt svar har vi aldrig fått. Vi borde ha skrivit många, många fler avvikelser och tillbud. Men när man har slitit hårt och stressat sig igenom tio natt-timmar, kanske utan rast och utan att hinna gå på toaletten, så är man rätt mör både i kropp och hjärna när klockan slår sju på morgonen. Då har det inte blivit av. Då längtar man bara hem till sängen. Ledsen. Frustrerad och förtvivlad om man inte har kunnat göra ett bra jobb.
Så här är det:
Vi arbetar med människor.
Människor som inte själva kan hämta sig ett glas vatten på natten.
Människor som inte ens kan gå på toa själva eller ens vända sig om i sängen.
Människor som jobbat ett helt yrkesliv och som känner hopplöshet över sin egen hjälplöshet.
Att säga att vi har ett ”enkelt jobb” är ju att säga att vi har ett lätt jobb som kan utföras av vem som helst. Men det anser i alla fall jag är så fruktansvärt respektlöst att jag saknar ord! Jag känner många, många som ofta sagt att de ALDRIG I LIVET skulle kunna klara av det jobb jag gör som vårdbiträde. Det är sanningen faktiskt! Så enkelt för alla är det absolut INTE i alla fall.
Att dra alla nattarbetande i en arbetsgrupp genom samma kam som de gjort i flera kommuner nyligen är en djup kränkning för alla oss som kämpar och försöker göra ett bra jobb natt efter natt. Att stänga av hela personalgruppen och avskeda några av dem blir ytterligare en djup orättvisa mot alla som sliter ont i arbetsförhållanden som den här världen och de styrande har ordnat åt oss.
I en värld där hög status ger ord och handlande tyngd och betydelse är det kanske inte så konstigt att det blir så här ändå. Vi, som är längst ner i den kommunala hierarkin, blir behandlade så för att vi inte har något att komma med. Vi tjänar inte dåligt och vi har inte mycket att säga till om heller för den delen. Det här yrket har haft låg status i alla år och frågan är om det någonsin kommer att förändras.
Hu, jag känner hur det ryker ur öronen på mig nu så jag får sluta skriva innan jag häver ur mig fel saker…
