0
0
Min mormor spelade en avgörande roll i vem jag blev som vuxen människa.
Det förstod jag egentligen för många år sedan, redan som ung faktiskt.
Hon fanns alltid där. Hon tog hand om mig och mina småsyskon när vi var små efter mammas och pappas skilsmässa. Jag var bara sex år, min syster tre och min bror ett när våra föräldrar skildes. 1971 flyttade vi till Herrhagen i Karlstad. Mormor var ofta hos oss och det blev mer ofta efter att mamma blev njursjuk 1975. Jullov, sportlov, påsklov och sommarlov spenderade jag ofta med mormor. På vintern i Långedrag och på sommaren i Duvnäs, Borlänge.
Vem var mormor?
Hon föddes i Borlänge, i Dalarna och hon var dotter till Hilda och Erik Dahlberg. Hon hade en lillebror som hette Börje. Hilda hade en syster som hette Judith men jag vet egentligen inte så mycket mer om hennes sida av släkten.
Pappa Erik var andre son till en storbonde i Linghed, Svärsjö, mellan Borlänge och Falun. Hans storebror tog över gården och själv blev han så småningom en av de första socialdemokratiska riksdagsmännen. Innan dess var han kommunpolitiker i Borlänge och han var med och startade upp en avdelning inom IOGT innan han hamnade i Stockholm. Där var han en av de som röstade för kvinnlig rösträtt.
Erik köpte en tomt i Duvnäs, Borlänge, när mormor var liten. Där byggdes först en liten stuga som sedan byggdes på och till många gånger genom åren. Det kom till två härbren också på tomten. Mormor drev Pensionat Duvnäs tillsammans med mamma Hilda när hon träffade min morfar, Harry Lindahl som hon gifte sig med. De fick sex barn. Men deras förstfödde gick bort bara åtta, eller nio år, gammal.
Harry kom från Getebergsäng i Göteborg. Han växte upp under ganska svåra förhållanden har jag förstått, troligen ensam med sina syskon och sin mor. Som vuxen började han sin yrkeskarriär i hamnen på varven. Småningom arbetade han även som sjöman under kriget. På vägen mötte han Jesus, som han beskriver det i sin bok. En bok som heter ”En moders bön”.
Därefter blev han pastor i pingströrelsen och vad jag fick höra när jag var lite så var han god vän med Levi Petrus. Morfar Harry målade även tavlor och blev erkänd konstnär. Själv äger jag några av hans verk.
Tro och människosyn
Om jag ska beskriva min bild av mormor så skulle jag säga att hon var framför allt en hårt arbetande kvinna som alltid satte andras väl och ve i första rummet. På samma gång hade hon en stor portion integritet och ville inte gärna prata om sig själv och sitt förflutna. Det var många gånger som jag försökte fråga om hennes släktingar. Då svarade hon undvikande och gick sin väg. Varför vet jag egentligen inte.
Varje kväll, när mormor hade gått och lagt sig, bad hon för var och en av oss. Man hörde hennes röst högt och tydligt inifrån sängkammaren.
– Gud välsigne lilla Cecilia. Gud välsigne lilla Gull. Gud välsigne lilla Christer. Gud välsigne lilla Madeleine.
…och så vidare tills hon hade bett för alla.
Mamma sa ofta att hon försökte indoktrinera oss barn och mig i synnerhet kanske. Jag var äldst i min syskonskara. Jag fick åka på läger med pingstkyrkan och jag gick på kyrkans barntimmar i både Karlstad och i Göteborg på loven. Det gav mig en viktig ingrediens i mitt sätt att se på mina medmänniskor. Allas lika värde. Att alla har något gott i sig, även de som begår onda handlingar. Men framför allt var det nog budskapet att kärleken är störst som satte sig hos mig. Någon religiös person har jag inte blivit. Men jag är ingen ateist. Mamma sa alltid att hon var ”privatreligiös”. Det är ett bra ord. Min tro är min sak. Så är det för mig också och jag har aldrig känt mig hemma i en församling. Jag går min egen väg helt enkelt och för mig räcker det.
Väskryckningen
På 80-talet flyttade vi från Värmland till Långedrag. Till mammas föräldrahem och hem till mormor. Mormor flyttade upp i två små rum på andra våningen och vi bodde i resten av huset. Jag bodde till att börja med i två likadana rum som mormor på andra våningen. Det var en kallvind där uppe med en varm toalett, ett varmt kök och två rum i vardera gavel.
Mormor tog spårvagnen in till Smyrnakyrkan där hon deltog i gudstjänster och annat och en dag när hon klev av spårvagnen på Långedrags hållplats steg två killar i nedre tonåren av samtidigt. Mormor hade begynnande Parkinsons sjukdom och hade börjat gå lätt framåtlutat och rätt så sakta. Tonårskillarna kom ikapp mormor och ryckte hennes handväska ifrån henne. Vad jag minns så tror jag att hon ramlade omkull men kunde ta sig upp och hem. Polisen kontaktades och de lyckades hitta killarna och mormors handväska.
Hon hade sina glasögon i sin handväska och inte mer än 15 kronor eller så i sin plånbok som också låg i väskan. Mormors handväska var en sådan där i skinn med två handtag upptill och en öppning i metall som man knäppte upp med en knapp.
Man skulle kunna tro att mormor blev arg. Men icke. Hon blev ledsen och bekymrad över de två pojkarna, hur de hade det med sig själva. Så var min mormor. Hon fällde nog en och annan tår också för de två pojkarna och jag kan tänka mig att de fick vara med i hennes kvällsböner från den dagen.
Men det som jag minns allra bäst från den här händelsen var att en av de här grabbarna kom på besök en dag i sällskap med sin mamma. De hade blivit hembjudna till mormor på kaffe, saft och wienerbröd. Mormor ville prata med pojkarna och den ena kom alltså på besök. Exakt vad de pratade om vet jag inte. Men jag minns hur de gick upp för trappan och in till mormor. Jag hörde dem sitta där inne och prata, men orden hörde jag aldrig.
Vad som däremot satte spår hos mig var mormors förhållningssätt till de här båda grabbarna. Hon såg dem som offer för sina egna onda handlingar. Inte som onda. Den människosynen gav hon till mig. Så ser jag också mina medmänniskor idag. Så mammas oro för indoktrinering i gudstron var inte berättigad men hon gav mig en människosyn som jag känner är helt rätt för mig. Tack mormor!
