
…jag hade gått min egen väg som 18-åring och vågat satsa på det jag ville, hur hade livet sett ut idag i så fall?
Fast så kan man inte säga. Jag har ändå lyckats leva min dröm och fått göra det jag vill och älskar och är bra på. Jo, jag har ju faktiskt det. Men rik blev jag inte och karriär blev det ju inte heller.
För länge sedan hade jag samma lönearbete som jag har nu. Jag var ett vårdbiträde då också. Men den gången fick jag inte tillägget ”outbildat” på mitt anställningspapper.
Hur som helst blev jag lika frustrerad då som jag blir nu. Den ”offantliga apparaten” fungerar på samma sätt fortfarande även om den blivit lite mer modern. Ja, jag menar det fanns ju inte mobiltelefoner och datorer i den utsträckningen på den tiden. Men nu kan vi öppna och stänga dörrar, checka in i bilar och sköta dokumentationen digitalt.
Fast det hjälper ju inte. Maskineriet är trögt. Cheferna är många och måste hela tiden pinka in sina revir. Skitsnack är vanligt. (Fast det är nog vanligt överallt.) Varje högre chef vill gärna manifestera sig och åstadkomma förändringar som de tror är till det bättre. Jo, ambitionerna finns. Problemet är bara att det inte alltid blir bättre. Men det är ju en annan sak förstås.
Idag har jag varit på planeringsdag med mina kollegor i nattpatrullen. Vi var rörande överens om att arbetssituationen är ohållbar. Chefen berättade om sjukskrivningar som har rusat i höjden och att det inte går att ha det så här. Men samtidigt visar han ”luckor” under våra arbetspass där vi till synes inte gjort något alls, vita tidsstråk utan gröna och röda pluppar som visar när vi har varit på besök. Flera av oss är rörande överens om att det inte finns några luckor där vi inte gör något alls. Själv har jag inte ens varit på toa eller haft en stund över för att sitta ner och äta. Men luckor finns det…
Hur det ska gå nu när de tänker göra om organisationen och ändra scheman vet vi inte. De som vill jobba fler nätter än jag gör, jo, jag har vad man kallar eller kallade ett grundschema. Jag jobbar 14 nätter under en sexveckorsperiod. Min planering ändras inte. Men de som vill jobba mer, alltså upp till heltid, måste finna sig i att jobba enligt en ny planering. Många klarar sig inte ekonomiskt på en sådan lön som jag har. Det gör ju inte jag heller egentligen men jag är i alla fall inte ensamstående. Facket har, så här långt, haft delade meningar om de nya planerna. Det fick vi veta. Men de har inte satt hårt mot hårt och försökt stoppa den nya organisationen om jag förstått saken rätt.
Vad jag däremot förstår är att fler kommer att säga upp sig så fort de får chansen. I en enkät var det tydligt att ingen mår bra på jobbet. Fler kommer att söka sig bort från nattpatrullen. Själv har jag ju sökt annat arbete länge nu. Jag söker tjänster som jag är utbildad för att ha. Arbete där jag får använda de kunskaper och erfarenheter jag har skaffat mig under de senaste 20 åren.
Tänk om… döpte jag detta inlägg till.
Ja, tänk om jag hade haft det bättre på mitt förra lönearbete. Om jag hade haft det bättre där så hade jag fått mer än en halv lön och jag hade sluppit slita häcken av mig för en skitlön samtidigt som jag fick skäll varje vecka. Det var därför jag till slut inte orkade mer. Det var därför jag i stället sökte mig till och hamnade i Kil, i nattpatrullen.
”Outbildat vårdbiträde”, är jag nu i stället för frilansande reporter och anställd redigerare. Frilansuppdraget var inte avlönat efter frilansrekommendationen direkt, men det var roligt och jag träffade mycket folk som gav så mycket annat än pengar tillbaka.
När jag började redigera fanns det ett löfte om en större lön när det började gå bättre för tidningen. Den var ekonomiskt i botten när det begav sig. Efter ett tag gick det också mycket bättre för tidningen, men någon löneförhöjning var det inte tal om för mig. Nej, i stället fick jag hela tiden höra att jag inte gjorde mitt jobb tillräckligt bra och framför allt inte tillräckligt fort. Hepp hepp hepp alltså och jag försökte verkligen göra så gott jag kunde. Det är så sant som det är sagt men det dög ändå aldrig. Att ha det så orkar ingen med i längden, inte jag heller…
Men tänk om…
…jag kunde få en ny anställning med en arbetstakt som passar mig där jag får göra det jag kan och är utbildad till att göra?
…jag kunde få göra det jag alltid drömt om och älskar att göra?
…mina ansökningar kunde leda till en intervju någon gång i alla fall?
Men de vill väl inte ha någon som snart fyller 60 och som borde gjort lönekarriär för trettio år sedan?