0
0
När livet känns tyngre än vanligt är det inte så lätt att hålla knäna uppe när ytterligare börda läggs på det hela. När lasset på kärran som man drar på redan känns övermäktigt orkar man inte droppen som får bägaren att rinna över.
Jag borde väl egentligen skriva när allt känns tipp topp och berätta om hur livet leker vid de tillfällena. Men det blir oftast tvärtom. Jag skriver något när det känns som det gör idag.
Det allra mesta känns som ett tungt lass att dra. Jag känner mig som åsnan med selen och en stoooor vagn bakpå fylld med diverse som är tungt att bära. Som den åsna jag är kan jag inte heller ta mig ur selen och lyfta bort skit från kärran. Nej, jag är tvungen att fortsätta dra på den i stället.
När livet känns så behövs det inte så värst mycket som går emot en så blir det där lasset nästan FÖR mycket. Gråten sitter i halsen och drömmen om ett friare liv känns om möjligt ännu mer avlägset.
Då är det svårt att vända på steken och se de små guldkornen i tillvaron. Då är det svårt att inte älta och tugga allt som kunde varit annorlunda om jag hade gjort andra val i livet.
Till exempel
- Om jag hade varit en vinnarskalle som bara drar mot det jag vill.
- Om jag hade varit en ”gå-över-lik-för-att-få-som-jag-vill-människa”
- Om jag hade haft andra förutsättningar
(….eller ja visst ja, andra människor hade kunnat bli preciiiiis vad som helst oavsett vilka förutsättningar de fått i livet. Tänkte inte på det! Sa hon ironiskt!)
Om livet ger dig citroner gör lemonad sa någon…
Men ibland känns det ju som om jag hade kunnat göra lemonad varenda dag sedan den dag jag föddes. Nu är båda mina föräldrar borta men ibland har jag lust att fråga dem om de verkligen tänkte innan de skaffade mig till världen?
Eller ja, vilka föräldrar gör egentligen det…?
Ja jag vet… jag har haft ett mycket bra liv om man sätter det i relation till många andras.
Ja jag vet, jag har två superfina, vuxna söner och världens goaste barnbarn.
Ja jag vet jag har snällaste sambon på den här planeten och hans barn har också vuxit upp till fina människor trots att jag haft ett finger med i deras uppväxt.
Ja jag vet…
Så skärpning nu, kärring!
– Okej da, jag ska försöka ett tag till, men en gammal tant som snart fyller 60 kan nog inte förändra värst mycket på sig själv, så det blir till att gilla läget. Det är som det är och det blir som det blir men lite kan jag styra själv trots allt.
Så snälla åsna gå nu mot det håll där vädret åtminstone blir bättre!
