0
0
Jag har en som jag ser det, realistisk inställning till klimatpolitiken. Jag anser att två saker kan vara sant samtidigt.
Dels anser jag att klimatförändringarna är verkliga och att utsläppen måste minska. Sverige behöver ställa om från fossila bränslen och påskynda utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle.
Dels måste människor kunna leva sina liv under tiden som arbetet med omställningen sker. Människor måste kunna ta sig till jobbet, de måste kunna lämna och hämta barn, de måste kunna handla mat och få vardagen att fungera. Det här måste även gälla människor som bor på platser där bilen är en nödvändighet.
I den svenska klimatdebatten framställs den här frågan ofta som ett val mellan två ytterligheter.
Å ena sidan beskrivs bilen och bensinen som symboler för frihet och då blir klimatpolitiken något som måste bekämpas för att få behålla friheten.
Å andra sidan finns det en bild av ett Sverige där alla kan cykla, åka kollektivt eller ta tåget – som om avstånd, arbetstider och geografiska skillnader inte existerade.
Men verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.
Jag vill minska utsläppen och jag vill att fler ska kunna välja fossilfria alternativ. Jag vill se en bättre kollektivtrafik där det finns förutsättningar. Men jag vill också att människor som är beroende av bilen ska ha råd att använda den under tiden som omställningen sker. Det är särskilt viktigt för människor som bor på landsbygden och i mindre kommuner, som Forshaga till exempel.
I vårt avlånga land behöver alla inse att avstånden är är olika långa på landsbygden och att kollektivtrafiken är begränsad.
För en undersköterska i en landsbygdskommun, som börjar sitt arbetspass tidigt på morgonen eller slutar nattskiftet då, är det inte alltid möjligt att välja bussen i stället för bilen. För den som arbetar kvällar, nätter eller helger kan alternativen till att ta bilen vara få. Därför måste klimatomställningen också handla om rättvisa.
Det är orimligt om det bara ska vara den som har god ekonomi som har råd att ställa om. Förutsättningen kan inte vara att det är den som bor i villa och har möjlighet att köpa en ny elbil och installera en laddbox som får betydligt lättare att ställa om.
Den som har en äldre bil och en begränsad hushållsekonomi måste också få samma möjlighet. Klimatpolitiken får inte bygga på antagandet att alla människor har samma möjligheter eller samma tillgång till alternativ oavsett var de bor.
Omställningen måste naturligtvis genomföras, så är det. Men den måste utformas så att människor faktiskt har möjlighet att fortsätta leva sina liv under tiden som vi ställer om. Annars riskerar vi att skapa en klimatpolitik som ser imponerande ut i pressmeddelanden och låter fantastiskt bra i politiska tal, men som blir betydligt svårare att implementera i alla människors vardag.
De som bor utanför storstäderna måste också ta sig till arbetet. De måste kunna få vardagen att fungera och de måste ha råd att leva under den tid som omställningen pågår. Det är ingen motsägelse i att få livet att fungera och samtidigt ställa om. Tvärtom är det en förutsättning för att klimatpolitiken ska få långsiktigt stöd.
Ska vi lyckas med klimatomställningen på ett bra sätt så kan den inte bygga på att människor delas upp i goda och dåliga medborgare beroende på hur de tar sig till jobbet och var och hur de bor.
Nej, omställningen måste bygga på att samhället skapar realistiska och ekonomiskt rimliga alternativ för alla, både i städer och på landsbygden. Alternativ för både rika och för mindre välbeställda.
Ska vi lyckas med klimatomställningen så krävs en mer praktisk politik.
Vi behöver diskutera hur utsläppen ska minska – vi behöver även diskutera hur alla ska kunna vara med. Klimatpolitiken handlar ytterst inte bara om vilket samhälle vi vill lämna efter oss. Den handlar också om vilket samhälle människor vi ska leva i medan omställningen genomförs.
Det borde inte vara kontroversiellt att arbeta för en hållbar utveckling för alla.
