0
0
Den 30 oktober publicerades en artikel i NWT där kommunalrådet i Kils kommun, Anders Johansson (S) ger en väldigt positiv och fin bild av äldreomsorgen i sin kommun. Den bilden stämmer inte alls med den verklighet som omsorgspersonalen befinner sig i. Det fick mig till slut att göra en insändare av nedanstående text. Denna insändare publicerades i NWT men har vad jag sett inte gett upphov till något svar än, 2024-12-28, så nu väljer jag att publicera den långa versionen i min blogg.
Varsågoda!
Politikern Anders Johansson har en helt annan bild av verksamheten än den bild omsorgspersonalen ser och upplever. Det står helt klart. I ett citat säger han följande.
”– Det har varit ett tufft år. Det som har hänt är att arbetet ute i verksamheterna planeras mycket bättre nu. Vi har minskat övertiden och trots det kunnat genomföra alla insatser inom äldreomsorgen..”
I verkligheten, där personalen har insyn, ser man tvärtemot vad politikern säger, en betydande ökning av övertid, inte minskad. Det finns personal som har samlat på sig upp emot tio timmar övertid bara i oktober månad 2024. Den månad då artikeln publicerades. Innan de stora besparingarna tog fart var det mer sällsynt med övertid om man jämför med hur läget är nu.
Anders Johansson fortsätter säga att alla insatser har kunnat genomföras inom äldreomsorgen. Det är precis tvärtom. Personalen har i stället skrivit många fler avvikelser på grund av uteblivna besök de senaste månaderna. Det har nog aldrig skrivits så många tidigare. Besöken missas ofta bland annat för att planerad tid för besök är slimmad och saknar marginaler för tillfällig tidsåtgång. Det betyder att om det kommer larm, eller går åt mer tid än planerat på något besök förskjuts hela planeringen. I slutänden blir det både besök som missas och övertid.
Det finns även flera exempel på avvikelser som har sin grund i misstag som skett i planeringen. Även planerarna har haft en turbulent tid de sista månaderna och det är troligen förklaringen till dessa misstag. Summa summarum så har Anders Johansson helt enkelt fått fel uppgifter om hur det fungerar idag.
Att avvikelserna har ökat det senaste året-halvåret har ett klart samband med de besparingar som gjorts. Färre personal ska utföra fler besök och det ska göras på kortare tid. Det vill säga fler insatser än tidigare ska utföras av färre händer utan marginaler. Då blir det avvikelser och misstag.
”– Vi har inte fått några anmärkningar från Ivo (Inspektionen för vård och omsorg), vi levererar en lagstadgad verksamhet och lever upp till den. Det upplever jag.”
Ser Anders Johansson detta som något att vara stolt över? Är detta ett tecken på att äldreomsorgen fungerar, är det så han menar?
Har det inte blivit några anmälningar till IVO är det egentligen ren tur, eftersom det borde ha förekommit. Det finns ”kunder” som de senaste månaderna har fått vänta i upp emot två timmar på ett ordinarie besök. Det finns de som inte ens fick sitt planerade besök för att det inte hanns med. Det finns många exempel på ”kunder” som inte fått sina mediciner eller som fått vänta länge på att få gå på toaletten. Ett exempel ur verkligheten är till exempel en ”kund” som somnade i sin rullstol i väntan på att få gå och lägga sig. Det kunde ha skett en olycka om vederbörande hade ramlat ur sin rullstol. Kanske hade detta behövt anmälas till IVO, men troligen var personalen så överarbetad att det inte blev så.
Jag måste även ifrågasätta ordvalet som kommunalrådet använder när han säger ”Det upplever jag.”? Hur kan han uppleva att kommunen levererar lagstadgad verksamhet och lever upp till den? Har Anders Johansson varit med ute i verksamheten och själv upplevt detta?
Lite längre ner i artikeln säger han så här:
”…En av anledningarna till årets positiva resultat är att äldreomsorgens resultat blir ett plus på sex miljoner istället för minus sex, som tidigare var prognosen.”
Vad är egentligen innebörden i dessa ord? Det positiva i att äldreomsorgen har ett resultat på ”plus sex miljoner” måste väl ändå i slutänden betyda minus sex miljoner? Minus blir till plus, eller? Alltså att sex miljoner har sparats in på de äldre, tagits från deras bord och blivit till plus genom att det beräknade underskottet har blivit mindre. En minussumma har krympt med sex miljoner och på det sättet skapat ett ”plus”, eller hur menar Anders Johansson med detta?
I verkligheten som den ser ut för många undersköterskor, vårdbiträden med flera i äldreomsorgen i Kils kommun idag så finns det knappt tid att ta rast för att äta eller ens gå på toaletten. Många har till exempel med sig sin mat med i hemtjänstbilen och passar på att ta en tugga eller två mellan besöken.
Det finns många exempel på personal som idag har ont i magen för att de inte hinner med. De får stressa under sina besök och det finns kroppar som värker, ryggar som inte kommer att hålla i längden för den arbetsbörda som lagts på dem, ja listan kan göras lång.
Tidigare var det oftast ”det där lilla extra” som inte hanns med. ”Det där lilla extra” i det här sammanhanget handlar om att sätta sig en stund och bara prata en stund och hålla handen. Alltså det där med att bara vara medmänniska, inte rusa omkring och göra en massa praktiska sysslor. Det var jobbigt nog tidigare att inte alltid få tid över att hinna med det när behovet ofta finns för just detta hos många ensamma äldre.
Nu handlar det i stället om att stressa för att försöka hinna med de praktiska sysslor som ska göras. Det måste göras så snabbt som möjligt för att tiden knappt räcker ens till dessa sysslor. Den där lilla pratstunden finns det inte utrymme för alls längre. Om någon ”kund” är ledsen och vill hålla kvar personal för en pratstund måste det ske på nästa besöks bekostnad. Den lilla medmänskliga stunden får ibland abrupt ”klippas av” för att nästa besök väntar. Tar man sig tid till det innebär det att nästa besök blir försenat och i slutänden blir det övertid.
För vårdbiträden och undersköterskor är det oftast just mötet med ”kunden” som gör arbetet värdefullt. Att tycka om att hjälpa äldre och andra med behov är en stor källa till mening i det här arbetet. Men när planering och tidspress ställer så höga krav försvinner en del av den glädjen. Det blir svårt att vara lyhörd när tiden inte finns för det. Som flera kollegor uttryckt det, man blir liksom avtrubbad. Glädjen i att utföra arbetet håller på att försvinna i takt med tidspress och stress.
Lönen har aldrig varit det som lockat så många till omsorgsyrket. Däremot är det just mötet med ”kunderna” som ger omsorgspersonalen en belöning som inte är mätbar i pengar. En belöning väl värd arbetet, trots usel ekonomisk ersättning. Nu känns det som om den glädjen håller på att försvinna och vad finns då kvar?
De som arbetar administrativt vid sina skrivbord på kontorstid gör allt mer ofta stressrelaterade missar. Det finns otaliga exempel på ”kunder” som ligger kvar i planeringen, ibland i veckor, trots att kunden är intagen på sjukhus, finns på korttidsboende eller till och med har avlidit. Att som omsorgspersonal göra ett besök i en tom lägenhet eller villa är mycket olämpligt.
På arbetsplatsträffar upprepas ofta samma önskemål om förändringar för att göra arbetssituationen bättre. Men när motsatsen sker, att allt i stället blir sämre så blir det tysta budskapet till vårdbiträden eller undersköterskor att ingen lyssnar. Att ingen bryr sig om vad de tycker och hur de har det. När ingen lyssnar och när kraven ökar blir effekten i stället att det börjar mullra i leden bland omsorgspersonalen.
Det är undersköterskor och vårdbiträden som utgör äldreomsorgen i Kils kommun. Många är frustrerade och många känner sig överkörda och ignorerade av chefer och andra högre upp i den kommunala organisationen. Det är idag många som letar efter andra jobb aktivt. Många kommer ofelbart att så småningom bli sjukskrivna för att de får stressrelaterade åkommor om inget görs åt situationen. Det finns i skrivande stund flera exempel på att detta är följden av hur det ser ut idag.
Så, kära kommunalråd, verkligheten sedd från din horisont rimmar mycket dåligt med verkligheten bland kommunens vårdbiträden och undersköterskor.
En som arbetar i äldreomsorgen i Kils kommun
