0
0
Jag arbetade som reporter för tidningen Värmlandsbygden från 2010 till september 2022. Ett reportage som satte spår hos mig i själen handlade om en man som flytt från Syrien i den stora flyktingvågen runt 2015.
När vi kom till flyktingförläggningen i Deje, en vän till mig och jag, fick vi först se hur mannen bodde. Byggnaden hade en gång i tiden varit äldreboende, men den hade dömts ut som det och de gamla hade för länge sedan flyttat. Rummet som mannen bodde i var ett normalstort rum som var fyllt till bredden av våningsängar. Det enda som fick plats utöver sängarna var en byrå. I det här rummet han bodde tillsammans med fem andra vuxna män. Troligen hade en enda äldre person bott här när det var äldreboende, men nu bodde det alltså 6 vuxna män på samma yta och där hade de bott i lite mer än ett år på det sättet.
När vi började prata med mannen, vilket vi gjorde på knacklig engelska, så berättade han att han inte visste hur hans familj som var kvar i krigets Syrien hade det. De hade kontakt men det var väldigt sällan. Mannen berättade detta medan kroppsspråket sa hur ont det gjorde inom honom. Inte heller visste han var hans övriga familj och vänner befann sig eller om de fortfarande levde.
Innan kriget hade han levt ett bra liv i Syrien. Han hade läst juridik i många år och sedan hade han fått jobb som jurist i en domstolsbyggnad i Aleppo. Där hade han hoppats få vara kvar några år och så småningom var det meningen att han skulle bli advokat. Men ödet ville annorlunda.
En dag i juli eller i början av augusti 2014 när han kom till jobbet möttes han av kollegorna som sa att hela huset hade stängt. Det blev svårt att förstå, han hade ju bokat in besök med klienter den här dagen. Men det var bara att lämna allt. Mohamad visar hur människor gick med armarna över huvudet, som för att skydda sig om det skulle komma en bomb.
– Det var hemskt, säger han.
Den här mannen flydde undan kriget, något han aldrig skulle ha gjort om det inte hade hade blivit som det blev i Syrien. Han sa att han hade levt ett bra liv där. Den första tiden i Sverige blev en enda lång väntan. Han väntade på att få höra något från sin familj som var kvar i Syrien och han väntade på att Migrationsverket skulle ha tid att handlägga hans ärende så att han fick besked om hur det skulle bli. Om han skulle få uppehållstillstånd eller inte.
Jag vet att det gick bra för honom. Idag har han ett bra liv här i vårt land. Men jag vet ju också hur det har blivit här med all främlingsfientlighet…
Mitt reportage var kanske inget ”snyftreportage” som de brukar vara idag. Idag läser vi om förtvivlade tonåringar som utvisas, om bebisar som ska utvisas, om äldre och handikappade och om kristna som utvisas till länder där kristendom är det samma som en dödsdom. Det är ofta dessa reportage som avfärdas som ”snyftreportage”.
Att det handlar om riktiga människor av kött och blod, som dig och mig, har många svårt att ta in. De avfärdar dessa reportage som så kallade ”snyftreportage” och skärmar av sig från empati och medkänsla med de som drabbas.
Att bara komma på tanken, tänker jag??? Jag förstår inte hur världen, läs Sverige, har kunnat bli så kallt och okänsligt!!??? Hur blir någon så avtrubbad från att kunna känna med andra människor som hamnat i en katastrof?
