…jo, det är så det känns just nu. Vaknade av att någon ”lämnade ett meddelande” på min mobil vid halv nio. Då nyser min mobiltelefon även om jag har den i tyst läge nämligen. När jag kollade meddelandet var det bara någon som la på lite för sent. Numret gav inget uppslag i min app för vem som ringer så jag vet inte vem det var.
Det är en principsak för mig att aldrig någonsin ringa upp ett okänt mobilnummer eftersom jag vet att säljare gärna önskar att man gör det. Ja ja… grejen var ju att jag behövde min sovmorgon idag eftersom jag ska jobba två nätter nu och tre i slutet av veckan, sammanlagt fem denna vecka.
Nu är det ju inte så att det känns glädjefyllt att gå till jobbet just nu. Verkligen INTE! Det känns ångestladdat och jag grubblar på hur jag ska orka, hur jag ska hitta ett annat jobb, hur det ska gå med mitt liv när min anställning på 70 procent äter upp 200 procent av min energi???
Nej, gråtfärdig är jag!
Det är inte mänskligt att låta äldre damer sitta och somna i rullstolen för att de inte får komma i säng i tid. Damen i fråga är dessutom klar i huvudet nog för att veta att hon kunde ha ramlat ur den när hon somnade. Hon brukar få komma i säng senast kvart över midnatt men nu för tiden får hon ofta vänta till halv två – två.
Andra får vänta på att vi kommer i upp till en till två timmar. Då kan de vara i behov av toa men allt kommer i sängen så vi får byta både sängkläder och nattlinne/nattskjorta när vi äntligen kommer.
I vår planering inför natten står runt 40 besök men om det blir många larm kan vi ha gjort runt 50 när vi efter regelbunden övertid ska gå hem morgonen efter.
Magknip!
Gråtfärdig!
Detta är INTE roligt!!!
Ska jag orka hela denna veckas fem nattskift…?