Jag började arbeta i hemtjänsten i Johanneberg/Krokslätt 1988. Det var roligt att jobba i hemtjänsten men mycket påfrestande både fysiskt och psykiskt. Fysiskt för att det är tungt att städa, handla och bära tvätt och varor i trappor. Mina knän tog stryk.
”Mina vårdtagare” som jag minns särskilt är Karin, Axel, Blanche, Ingrid T, Anna J för att nämna några. Det finns många roliga historier att komma ihåg från den här tiden. Mina kollegor från den här tiden kommer jag heller aldrig att glömma.
Axel var blind och bodde i en gammal butikslokal. Han skulle alltid sjunga och så blev han arg om man inte hörde på tills alla femtioelva verserna tog slut. Det hände att Axel och jag blev osams ibland men vi kom alltid överens till slut ändå.
Karin bodde högst upp i ett fyra våningar högt hyreshus utan hiss. Hon kunde inte gå ut själv för hon orkade inte gå upp och ner i trapporna. Det betydde att hon blev sittande i sin lägenhet som en fånge. Hon var mycket intellektuell och vi hade långa diskussioner om politik och religion när jag var där. En mer petig städning än den man gjorde där fick man däremot leta efter! 🙂
Anna J och hennes man bjöd på kaffe varje gång jag kom dit och skulle städa. Hon hade städat så mycket hon kunde själv innan jag kom för att det skulle bli tid över för den där koppen. Varje gång hade hon bakat något eller köpt hem någon god bulle. *ler vid minnet* Annas man hade arbetat som taxi-chaufför i det gamla Göteborg och hade massor av roliga historier att berätta. Så dumt att man inte skrev ner allt… Minns bara att det var sååå intressant att lyssna till hans gamla historier.
En dam sa alltid att när hon kom till ett hem skulle hon trycka på larmknappen så ofta hon kunde bara för att personalen skulle få springa. Efter att jag fått Jonatan ville jag inte jobba fem dagar i veckan från 8 till 16.30 så jag bytte jobb och började jobba natt i stället på Landalahus. Damen från hemtjänsten som skulle ringa på larmet flyttade dit. Hon höll på att göra oss i personalen tokiga med alla sina tryckningar på larmet. 🙂
Gamla människor har massor av livserfarenhet. De behöver ofta mer hjälp än den de ber om och vill ofta klara så mycket som möjligt själva. Att personal är lyhörd och tar deras behov på allvar är därför mycket viktigt. De har i hela sina liv arbetat och byggt upp det samhälle som vi lever i. Att visa dem respekt och ge dem en dräglig tillvaro under de sista åren i livet borde därför vara en självklarhet. Men det är inte alltid så…