0
0
…det sätter mig på prov och låter mig sällan få känna lycka utan baksidor. Just nu vaknar jag med ångest men det brukar ge sig frampå eftermiddagen. Då känns allt som oroar ändå som om det går att komma till rätta med. Men förmiddagarna kan vara hemska innan det lägger sig.
Min tillvaro känns som ett korthus. En liten pust så rasar allt, precis allt. Fötterna vilar inte på fast mark och jag kan inte sätta mig och kvittra på en pinne och sjunga om det härliga livet jag lever. Nope!
Ja, jag har gjort en massa val i mitt liv som gett mig den situation jag befinner mig i. Kanske är jag både korkad och naiv men jag har valt det jag gjort för att det har känts bäst där och då.
Alla våra val ger oss förutsättningar och just nu är min framtidsvision grumlig. Jag har svårt att se mina förutsättningar. Jag vet vad jag har gjort för fel-val sedan jag tog över företaget. Men idag har jag lyckats ta mig ur en del av det jag satt i. Jag har slutat betala för den dyra skitmaskinen och jag sa upp mig som redigerare april 2021 vilket nog var det bästa jag gjort på mycket länge.
Ibland tror jag att jag är slut som människa. Att jag inte ska orka en endaste dag till. Men det gör jag ju alltid. Jag tar en dag i taget och försöker orka tänka ut hur jag ska få fast mark under fötterna innan korthuset jag befinner mig i blåser väck. När den vindpusten kommer hoppas jag att min tillvaro kan bli som jag önskar att den kan bli.
Men med facit i hand så har jag ju aldrig haft den tillvaro jag önskat fullt ut, ångesten har alltid funnits där som en evig följeslagare. Jag vet inte om den alltid har varit befogad, men den har följt mig sedan jag var barn. Som en stalker eller liknande, aldrig något jag önskat mig i mitt liv. Men ständigt närvarande.
På många sätt har jag faktiskt haft det mycket bra i mitt snart 59-åriga liv. Det är ju bara att se på vad det blev. Två goa söner och tre fina bonusbarn som alla har blivit bra vuxna. De har skapat sig bra egna liv efter bästa förmåga alla fem och de kämpar på bra med att forma sin framtid. Jag är stolt över dem allihop! Jag är glad över att jag mötte min exman och fick mina fina söner och jag är glad över att jag flyttade till Forshaga och fick chansen att vara en del i bonusbarnens liv, om än liten.
Mycket i mitt liv har redan från min födsel varit visioner som sedan visat sig vara illusioner. Eller kanske var det drömmar som aldrig blev verklighet?
Om jag jämför ordet illusioner med ordet drömmar så tycker jag att drömmar är ett positivt laddat ord och illusioner är mer krasst.
En illusion är i min värld en vision som plötsligt en dag faller ihop. En vision är något fint, något att kämpa för och tro på. Men när den försvinner och omvandlas löser den helt plötsligt upp sig i tomma intet, det som blir kvar är en illusion, något som är genomskådat.
Nu tänkte jag på Långbens och Musses husvagnssemester i Kalle på julafton. Där är visionen den vackra bakgrunden där de har campat. Men det visar sig vara en solfjädersformad bakgrund som fälls in i husvagnen. När den fälls in visar det sig att det egentligen var på en soptipp, eller är det ett fult industriområde, som Musse å gänget har campat på. Hur som helst så blir detta en vision som kollapsar och blir till en illusion för att sedan avslöja verkligheten som den ter sig på riktigt. En vision som blir en illusion som döljer en krass verklighet.
En dröm tycker jag handlar mer om en önskan att förändra verkligheten till något bättre. Illusionen däremot är något som döljer verkligheten så som den är. Hm…. ja, jag vet, jag ska alltid krångla till det.
