0
0
…men blir aldrig klar! Känns som den där historien om klockan som går och går och aldrig kommer till dörren!
Men det ska väl bli klart någon gång så jag vinner nog över klockan och når mitt mål. Fast varför är klockan på väg mot dörren egentligen? Hm… kan man tolka det som att tiden är linjär och att man följer med den från födsel till döden? I så fall är kanske döden dörren..? Men då kommer den ju dit en vacker dag och i den där historien gör den ju aldrig det…
Hm, snillen spekulerar!
Ikväll ska jag och Tommy gå i kyrkan och vi ska tända ljus, både på Göstas grav och i minneslunden. När man har någon man förlorat och saknar så känns det bra att göra så. Hur det nu än är med livet efter döden så lever de man förlorat kvar så länge men minns dem. Jag kan höra mammas röst inom mig och det händer att jag vet vad hon skulle ha sagt om hon varit med där jag är…
Det händer också att det känns tungt att inte kunna ringa henne och berätta om saker jag vet att hon hade tyckt varit roligt att få höra. Om Ruben och Jonatan, om mig och mina uppdrag och om Tommy och hans barn…
Jag minns ju fortfarande hur tårarna bara kom när jag satt på tåget genom Europa ihop med Tommy och det slog mig att jag inte kunde ringa och berätta… Jag vet ju att hon hade glatt sig för oss och för vår resa.
Ibland sitter hon i baksätet när jag kör bil. Hon gjorde det när jag och Tommy hämtade henne på Änggårdshemmet en gång. Den gången åkte vi ut till Långedrag och jag övningskörde. Jag såg henne i backspegeln eftersom hon satt bakom Tommy. Den dagen var det sol och varmt, det var sensommar och nästan höst. Men nu händer det lite då och då att jag anar henne där, i backspegeln. Jag har börjat att inte titta för då sitter hon kvar…
Nu har det gått tre år men hon är med oss ändå och ikväll ska jag tända ett ljus för henne!
