0
0
…jo så har jag alltid sett på dem, de där pengarna! Ända sedan jag var barn och så ser jag fortfarande på dem.
Jag läste någonstans att mycket pengar gör människor lika olyckliga som de blir om de är helt utan. Mig skulle det inte förvåna ett endaste dugg om det var så….
Jag har under hela mitt liv till och från levt på en ekonomisk nivå som många jag känner inte kan förstå. Som barn fick jag till exempel ofta välja mellan två saker för att mamma inte hade råd med båda. Ett av de tydligaste minnena jag har är när jag fick välja om jag ville ha ett par nya Bergisjeans eller fortsätta på ridskolan. Jag valde jeansen…
Mina morföräldrar köpte ett hus som låg utanför en militär gräns under kriget 1943. Jag gissar att de fick huset billigt för att de fick visa passet när de kom åkande hemåt för att få komma hem. När kriget var slut steg husen i värde igen. Idag är det ett av de mest exklusiva områdena i Göteborg, Långedrag.
Min mormor och morfar tillhörde inte de som hade mest på banken när mamma växte upp. Men mormor höll sina barn rena och hela och de hade mat i magen och tak över huvudet.
När vi flyttade in där hos mormor 1980 bodde det många där som alltid tillhört de rikas skara, men under 80-talet var det även många så kallade ”ny-rika” som lade många miljoner på en liten tomtsnutt där de kunde bygga sitt hus. Ett hus som ofta fick panoramafönster och inomhus- eller utomhuspool. Det var ”flådigt” att bo i Långedrag då. Där bodde det fina folket, de som hade mycket pengar och flera bostäder. Både i Långedrag, i Spanien och på Marstrand.
Och så bodde vi där.
Jo, så var det. Vårt hus var gammalt och behövde renoveras men det fanns inga pengar till det. I källaren blev det ofta vatten på golvet när det regnade mycket så vi hade egentligen en sorts pool inne i alla fall. 🙂
Svårt för andra att förstå
Jag hade vänner som åkte på språkresor till England, charterresor till Medelhavet och sportlovsresor till Alperna eller till Sälen. Men i vår familj åkte vi ingenstans. Jo, till mormors hus i Dalarna där vi barn bodde på sommaren när det var skollov.
Ofta tittade kompisarna bara på mig när jag sa att jag aldrig varit på sportlovsresa eller på charter.
Kläder och prylar var självklart att kompisarna shoppade då och då. Men när jag var mindre så fick vi kläder från second hand eller så sydde mamma kläder åt oss själv. Med åldern kom krav på utseendet, då gick det inte längre att köpa kläder där. I stället fick jag hand om halva barnbidraget och fick se till att det räckte till det jag behövde. Vilket det aldrig gjorde…
När jag var i övre tonåren reste många av mina tjejkompisar till Kreta, Rhodos och så vidare. Men det var heller inget jag kunde följa med på. I stället minns jag en cykelresa med förtjusning som jag och Eva gjorde. Vi var runt 18 och tog cyklarna till Stena-terminalen och åkte över till Fredrikshamn. Därifrån cyklade vi sedan över till Lökken. Jodå, det finns en del minnen därifrån… som löksoppan vi åt på campingen till exempel…! 🙂
Många av mina vänner förstod aldrig det där med att jag inte kunde hänga med på saker.
En vän övertalade mig en gång att låna pengar för att kunna följa med henne på krogen. Då var jag 20 och hade flyttat hemifrån. Hon hade kärat ner sig i en vakt på ett av ställena på Avenyn och ville absolut dit och synas. När jag sa nej så blev jag övertalad att låna mot löfte att jag skulle kunna betala tillbaka på avbetalning. Det löftet bröt hon sedan och ville ha tillbaka sina pengar med en gång, killen tror jag inte heller att hon lyckades fånga… Men jag fick sälja min stereo på annons för att ha råd att betala tillbaka till henne snabbare än jag blivit lovad. Den historien kostade mer än min stereo, den kostade den vänskapen oxå. Efter det blev vi aldrig samma vänner igen, hon och jag…
Men jag tror faktiskt inte att hon förstod. Hon var van vid att få som hon ville. Hon hade både körkort, bil och mycket annat som inte min mamma eller jag någonsin hade haft råd med….
Mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet
Precis som min mormor så har jag lyckats ge mina barn just detta, de har inte behövt gå hungriga och de har inte behövt frysa. Ett hem har de också haft. Jag har dessutom lyckats att se till att de har lärt sig pengars värde på ett bra sätt tycker jag. Datorer, spel och annat som de ville ha fick de köpa själva. Spara till eller köpa på avbetalning via mig.
Några sportlovsresor till alperna eller Sälen eller några charterresor till Thailand eller Medelhavet har det däremot inte blivit för dem heller.
Många gånger har de sett andra barn i sin närhet få både det ena och det andra. De har haft kompisar som har rest och de har haft andra i sin närhet som fått dyrbara fritidsprylar och mycket annat. Men trots att de varit avundsjuka ibland och att jag har fått förklara att jag inte haft råd så tycker åtminstone jag att de har fått en bra uppväxt.
Det finns SÅ många andra som haft det SÅ mycket värre. Dessutom finns det väldigt många barn som har det JÄTTEMYCKET värre nu och värre blir det tycker jag.
Det förutsätts att ”alla” har råd med både det ena och det andra och ändå finns det idag barn som inte ens har mat i magen och kläder på kroppen och kanske inte ens tak över huvudet!
Men många av oss tror att alla andra har det väl som vi…? Så ÄR det inte! Det som är självklart för en familj är inte alls lika självklart för en annan! Ibland blir jag så ledsen när jag hör, ser och märker hur människor i min närhet tar saker och ting för givet som inte alls är självklart. Tänk om de som gör det fick byta plats med någon som har det helt annorlunda? Bara för ett par veckor…
Skulle de förstå då…?
Själv-valt?
Jag minns en diskussion jag hade i slutet på 90-talet med en kille i ett politiskt forum. Han påstod på fullt allvar att den som var vårdbiträde och försökte överleva på den lönen fick skylla sig själv, det var ju själv-valt.
Kanske är det så många tänker om uteliggare, alkisar och andra som inte riktigt har samma förutsättningar som oss andra? Men tror de på fullt allvar att de valt det liv de lever? Misär framför ett liv i lyx med resor till Thailand och märkeskläder?
Nej, kära ni, det finns de som tvingats lämna ett liv i lyx för att hanka sig fram utan bostad och utan inkomst och det är knappast något de valt själva!
– Varför ska VI ge de där något, vad får vi för det om vi gör det? Så sa ett barn, 12 år gammalt, i min närvaro en gång när det handlade om fattiga barn i Afrika.
Är det så vi ska lära våra barn tänka….? (Det här var inte mitt barn och jag hoppas verkligen att mina har lärt sig MITT sätt att tänka!)
I veckan som gick lämnade jag leksaker, gosedjur, kläder och skor säckvis till en kyrka som delar ut det till fattiga familjer i Karlstad. Att kunna göra det kändes verkligen bra!
Nästan varje månad när jag betalar räkningar sätter jag in en hundralapp eller två till Action Aid eller UNICEF eller någon annan liknande organisation. Jag skulle gärna arbeta som volontär i framtiden om jag får möjlighet till det och den inställningen hoppas jag verkligen att jag har gett mina barn också! Barn gör inte som vi säger, de gör som vi vuxna gör… Tänk på det!
