Landalahus
Det som hette Landalahus, när jag arbeta där 1993, ligger vid Kapellplatsen i centrala Göteborg. I skrivande stund, 2024, har det bytt namn till Landalas Vård- och omsorgsboende.
Jag började arbeta natt på Landalahus efter min mammaledighet med Jonatan, under hösten 1993. Tio nätter i månaden skulle ge lika mycket i lön som om jag skulle gått ner till 75 procent dagtid sa de. Det gjorde det också. Men att det skulle bli som det blev hade jag ingen aning om. Mina tio år som anställd på Landalahus gick i vågor. Ibland var förtvivlan nära och ibland orkade jag kämpa vidare. Men att arbeta under de former jag gjort där vill jag aldrig mer göra!
Stadsdelsnämnden i Centrum beslutade i början av sommaren 1997 att lägga ut Landalahus på anbud.
Det vill säga låta en privat entreprenör ta över driften av huset. Detta beräknades ske någon gång efter årsskiftet och det skulle spara cirka 1,5 – 2 miljoner kronor åt SDF Centrum. Personalen protesterade men inget tycktes hjälpa. Det som till slut fick SDF Centrum att backa var avslöjandena om vanvård på ett privatskött hem i Solna. Då drog de öronen åt sig och ville inte fortsätta sina planer.
Det var samma entreprenör som lagt lägsta budet på Landalahus som drev det vårdhem i Solna där mediakalabaliken bröt ut efter att Sarah Wägner avslöjat att en pensionär vanvårdats. Vårdbiträden lät sig intervjuas i TV med papperspåsar på huvudet för att de inte vågade framträda. Det talades mycket om ”lojalitet mot arbetsgivaren” och på Landalahus fick vi som arbetade där då indirekt stränga order att inte prata med pressen. Om vi hade något att klaga på skulle vi välja den så kallade ”linjevägen” i första hand. Med det menades att vi skulle framföra klagomål till vår närmsta chef. Om vi inte fick respons nog där kunde vi i stället vända oss till nästa chef i hierarkin. Och så vidrare.
Det talades även mycket om den berömda ”pengapåsen” på våra arbetsplatsträffar. Den skulle räcka till så mycket och vi som arbetade som vårdbiträden och undersköterskor måste ju förstå att det inte kunde räcka till allt som vi skulle önska oss. Vi skulle i stället vara tacksamma att vi hade det jobb vi hade.
Trots att det nu mera finns en lag som gör personalen skyldiga att rapportera om en av de boende far illa så händer detta än idag. Snart tio år senare finns det fortfarande exempel på vanvård av äldre. Den här artikeln i Aftonbladet är bara ett av många exempel (29 september 2006).
1997 behöll kommunen driften efter skandalen i Solna. Men budgeten drogs till samma nivå som entreprenören skulle drivit verksamheten med och personal fick sluta. När jag började arbeta på Landalahus 1993 var det dubbelt så många i personalstyrkan mot vad det var när jag slutade 2003. Man påstod att omvårdnaden skulle bli så mycket bättre. Kvaliteten skulle höjas i vården samtidigt som budgeten bantades. Till exempel gick politiker och tjänstemän ut i pressen och påstod att pensionärerna skulle kunna få hjälp med sådant som till exempel besök i affärer, promenader med mera. Men det var bara tomma ord. Det fanns inte tillstymmelse till det ens innan personalen blev färre. 2003 var det ett hån att tro att de gamla fick promenader med ett vårdbiträde i sällskap. De fick vara glada om de fick sitta uppe tills de själva ville gå och lägga sig, om de fick gå på toa när de själva ville, och om personalen överhuvudtaget hann prata med dem ens en liten stund. Jag skrev en insändare som Arbetet nyheterna valde att publicera som debattartikel. Iva som arbetade på ett av gruppboendena för senila skrev även hon ett brev som publicerades och det var många insändare.
Flera gånger valde jag att göra annat under mina femton år som anställd i kommunen. En sommar hade de tagit bort två av undersköterskorna och vårdbiträdena på natten så att det bara var tre kvar. De skulle tillsammans med en sjuksköterska arbeta nätter. Det här hände under tiden jag var studieledig och jag skulle egentligen gått in på min tjänst och arbetat natt över sommaren. Men jag valde att ta ett annat jobb och stå i en affär i stället. Tur var väl det för jag hörde efteråt att sjuksköterskorna som arbetade på nätterna inte ville göra samma jobb som vårdbiträden och undersköterskor. Det betydde att tre personer fick göra vad fem gjort innan. Alltså en ökad arbetsbelastning och framför allt minskad säkerhet för de gamla på nätterna. Om jag hade arbetat den sommaren skulle jag antagligen inte orkat fortsätta plugga sedan.
Av personliga skäl tvingades jag gå över till att arbeta dagtid mitt sista halvår på Landalahus. Det var rena mardrömmen på den våningen där jag hamnade. Personalomsättningen var enorm, sjukskrivningarna mer regel än undantag och vikarier kom och ville aldrig mer komma tillbaka. Jag fick i uppdrag att lära de andra använda ett dataprogram där vi skulle lägga upp våra egna önskescheman. Det var en ”mission impossible”. Först och främst var ju personal borta eller slutade eller började. Dessutom var det flera som vägrade att ens befatta sig med en dator och arbetssituationen tillät inte att vi satte oss med det på dagtid. Cheferna jagade mig och frågade hur det gick och det blev mitt fel att det inte gick att genomföra.
Att lägga sitt eget schema skulle i slutänden leda till att en administrativ uppgift försvann. Lönekontoret skulle kunna avbefolkas och därmed hade man sparat in en utgift i den ”tärande sektor” som den offentliga är samtidigt som man lagt över ytterligare en arbetsuppgift på en redan knäande skara vårdbiträden och undersköterskor…
Våningen där jag arbetade hade golv som klibbade under fötterna och det fanns pensionärer som sällan eller nära på aldrig fick städat i sina lägenheter. Det fanns klagomål från både boende och deras anhöriga. Anvsariga chefer ville eller orkade inte lyssna när personalen sa som det var. I stället blev vi tillrättavisade att det alls inte var några problem, att vi bara klagade för klagandets skull. Flera av oss försökte verkligen intala oss att det var så det var. Men det faktum att en läkare till slut sa till mig att jag bara hade några veckor kvar innan jag gick i väggen totalt talar sitt tydliga språk. Hon sjukskrev mig sista tiden innan jag sa upp mig och flyttade till Värmland. Då kunde jag börja gråta utan anledning, lederna i händerna värkte så att jag tappade saker jag höll i och tröttheten var bedövande. Att jag hade mitt liv här i Värmland att se fram emot blev min räddning. Det tog ett år här uppe utan arbete innan jag hade återhämtat mig.
Jag vill aldrig mer arbeta under sådana förhållanden (fotnot) men jag blir fortfarande arg och kan engagera mig när jag hör eller läser om gamla som far illa. När politiker pratar om att det skulle vara attityden hos personalen som gör att äldreomsorgen inte fungerar. Attityden är det egentligen inget fel på. Det är i stället en fråga om att lyssna på gräsrötterna i stället för att putsa fasaderna för att göra överordnade och utomstående nöjda, både ekonomer och anhöriga.
(fotnot) Trots detta hamnade jag i äldreomsorgen igen, denna gång i nattpatrullen i Kils kommun i Värmland sommaren 2021.