0
0
Jag undrar ibland hur det är ställt med empatin och medkänslan i det här landet när våra barn ibland säger saker som gör mig mörkrädd. Saker som:
– Varför ska jag hjälpa människor i fattiga länder? Vad får jag för det?
…och :
– Men har inte hemlösa gjort saker så att de hamnat i den situationen själva och i så fall får de väl hjälpa sig själva därifrån?
Jo, det är sant! Jag har faktiskt hört barn säga så!
När jag nu läste Anna Laestadius Larssons text som inspirerats av tv-serien Solsidan så är det inte utan att jag blir än mer illa till mods…
Hur är det möjligt att svenskar kan sitta och skratta åt den serien tänker jag. Det man skrattar åt är ofta sådant man känner igen sig i.
Anna skriver:
”För klyftan växer. Breddas. Snart ser vi inte varandra längre.
På ena sidan de som utan att blinka tjackar en surdegslimpa på det lokala bageriet för 80 kronor. På den andra de som får hålla till godo med degigt polarbröd. På den ena sidan de som gör rut-avdrag. På den andra de som utför de hushållsnära tjänsterna så att köparna har tid att förverkliga sig själva. På den ena sidan barn som går i friskolor och bor i villor med hemmaspa i Bromma. På den andra de som från sina kommunala skolor går hem till mögliga, astmaframkallande slumlägenheter i Rinkeby.”
När jag såg ett avsnitt av Solsidan förra gången den gick på tv så förstod jag inte alls vad det var som var så roligt. Kanske är det för att jag inte känner igen mig? Men för att vara helt säker på det ska jag göra ett nytt försök. På söndag ska jag försöka mig på att förstå vad som är så roligt en gång till…
Men jag har bott i Hjällbo, det vill säga ungefär som i Rinkeby. Jag har fått hålla mig till degiga polarbröd och jag har definitivt inte vuxit upp i villa med hemma-spa. Däremot har jag bott mitt bland dem som levt så också. Jag har fått insyn både i Solsidans liv och i molnsidans så att säga… Jag har mött dem som kämpar för att hålla näsan över vattenytan, de som inte rejsat genom livet på en räkmacka utan fått överleva på socialbidrag.
Jag har även sett vad ett liv i överflöd kan ha för baksida. En skolkamrat till mig i Göteborg hade föräldrar med mycket pengar. I deras hus fanns inomhus pool och panoramafönster med utsikt över hamninloppet till Göteborg. Vid klart väder kunde man se till Vinga därifrån. Han fick en femhundring om han slutade bita på naglarna men hans föräldrar var aldrig hemma. De var i Spanien, på Marstand och ute på resa i världen.
Killen jag kände blev inget mönsterbarn. Han gjorde inbrott, rökte och sålde hasch och han misshandlade folk till höger och vänster. Jag har ingen aning om hur hans betyg såg ut, men jag tvivlar på att de var bland klassens bästa.
Jag har även haft vänner vars barn haft en hög intelligens, varit skötsamma och lärt sig ta hand om både sig själva och sin förälder. Varför föräldern? Jo för att denne tittade för djupt i flaskan lite för ofta.
Min vän som vuxit upp med en alkoholiserad förälder fick lära sig leva ett liv utan överflöd. Ja han fick till och med försöka överleva i trappuppgångar en period i sin ungdom och han fick se sin mamma försöka ta självmord. Trots detta vägrade han att själv ramla ner i fördärvet.
Han är än i dag en mycket skötsam person med ett ordnat liv även om han aldrig fått något gratis och alltid fått kämpa.
Men hur blir det med våra barn?
Ibland blir jag orolig för framtiden faktiskt!
Igår visades Svensk Maffia på tv4. Det inger inte något större hopp när man får höra om yngre förmågor än mina gamla skolkamrater, födda någon gång på mitten av 70- och början på 80-talet, som ingår i gäng och hanterar kulsprutor som om de själva vore avatarer i ett dataspel! Inser de inte att det är i verkligheten de lever?
Hur ska det då gå med mina grabbars generation? Hur är det med empatin och medkänslan när det finns de som säger att de inte förstår varför människor som inte har det lika bra som vi har det behöver hjälp…?
Jag såg ett annat tv-program där miljonären på GI-böcker, Ola Lauritzon, blev mycket berörd av volontärernas arbete med prostituerade, hemlösa och fattiga. Hans medkänsla värmde min själ och hans tårar berörde!
Tur att det FINNS sådana känslor också och att mina grabbar satt vid tv-n med mig och såg det här…
Någon gång när de vuxit upp och kan klara sig själva vill jag själv arbeta som volontär. Jag kan tänka mig att gå i storstan med dem som var med i tv4-programmet men jag kan även tänka mig att åka utomlands, till Afrika eller varför inte till Sri Lanka där jag vet att en person jag träffat befinner sig just nu som volontär!
Förr hade vi värnplikt i det här landet där unga män fick lära sig försvara sitt land. Jag skulle önska att det fanns volontärplikt i stället. Då skulle alla unga, både tjejer och killar kunna hjälpa till där det behövs och samtidigt lära sig lite av de människor de får möta!
De skulle kunna hjälpa till i äldreomsorgen också, och varför inte på kvinnojourer, hos Migrationsverket och inom kriminalvården. Inte bara bland hemlösa, prostituerade och narkomaner.
Ett krav skulle vara att de någonstans på något sätt skulle tvingas att verkligen möta en av de människor som på ett eller annat sätt behöver samhällets eller frivilligorganisationernas hjälp!
Då menar jag VERKLIGEN möta! Lära känna! Förstå och ta reda på hur det kom sig att det blev som det blev…
