0
0
…är ett ämne som engagerar mig ganska mycket ibland…
Min första sambo hade huvudet fullt av bilar, tog inget ansvar för hushållsekonomin och ställde höga krav på mig. Jag skulle laga mat, handla och betala för maten och jag skulle sköta tvätten och städa. I samma veva som vi träffades, han och jag, visade det sig att hans ex var gravid och han blev pappa mot sin vilja när vi hade varit tillsammans i lite mer än ett halvår. Många, många gånger har jag funderat på varför jag bodde kvar med honom men det är en helt annan historia. Nu handlade det om hur den relationen såg ut…
Och i den relationen var jag hushållerska, matmamma och den som tog ansvar för hemmet. PLUS att jag fick lära mig att anpassa mig efter honom för om jag gjorde något han inte tyckte om så fick han raseriutbrott. Han slog mig aldrig men jag var ändå misshandlad. Jag övningskörde och ville ta körkort och då sa han att jag aldrig skulle klara av det. När jag sa att jag ville plugga på högskolan skrattade han bara rått och sa att det var jag för korkad för och så vidare…
Min före detta man som är pappa till mina söner var helt annorlunda. Som partner var perfekt på många sätt. Vi tänkte lika och jag kände mig aldrig mindre värd än honom. Vi respekterade varandra och hade en väldigt fin relation ända till slutet av äktenskapet. Min exman tog stort ansvar för både hemmet och barnen.
Innan barnen kom var vi lika slarviga båda två med städning och disk. Men när barnen kom var vi ju tvungna att se till att de hade kläder på kroppen, mat i magen och att vi allihop hade tak över huvudet. När jag tänker tillbaka på hur vardagen såg ut då så vet jag att vi hade det jättebra. Det är bra att vara lika och tänka på samma sätt när man ska få det praktiska att fungera. Det hände ofta att jag skulle göra något bara för att upptäcka att han precis gjort det jag tänkte göra, eller tvärtom…
Min exman var kanske ingen lekpappa med sönerna när de var små men han gosade och skojade med dem. Det hände att han kunde vara sträng ibland. Allt för sträng tyckte jag. I alla fall mot slutet av äktenskapet…
Tommy är en lekpappa, alla barn älskar honom. Han kan inte vara sträng alls, han är snarare för mycket åt andra hållet. Kanske är han inte supernoga med städning, disk och annat i hemmet men han är precis som min exman. Det ingår i vardagen att städa, diska och tvätta. Matlagning däremot är inte hans starka sida. Men det beror inte på att han inte vill eller kan, det beror mer på att han själv inte äter vad som helst, han är mycket kräsen i maten. 😉
Jag har vuxit upp med en ensamstående mamma. Hon var en sorts allroundförälder som grävde i trädgården, spikade, snickrade och bytte däck på bilen. Plus att hon städade, diskade, lagade mat och tog hand om sina barn. Hon klarade allt detta själv och naturligtvis är hon min förebild även om jag själv har tummen mitt i näven.
För mamma var det lika självklart med en hammare i näven som med en stickning, och hon sydde gärna men själv kan jag varken det ena eller det andra. Jag är inget vidare på att slå i en spik och jag är ännu sämre på att sy. Sticka är inte ens att tänka på… Men i min föreställningsvärld har det inget med manligt och kvinnligt att göra, vem som gör de här sakerna. Det är mer en fråga om vad man har talang och intresse för.
Kanske är det inte en man som sitter vid en symaskin, det är oftare en kvinna i min föreställningsvärld. Men däremot kan kvinnor mycket väl gräva, snickra och byta däck på bilen.
När det gäller hushållsekonomi är min grundsyn att om man är två så bidrar man lika mycket, eller alternativt så gott man kan efter förmåga. Det är inte självklart mannen som ska ha försörjningsansvaret. Men det blir gärna ojämlikt när den ena parten tjänar mindre än den andra. I alla mina tre relationer med delat hushåll har jag varit den som haft minst i inkomst.
Ett vårdbiträde som arbetar heltid tjänar mindre än en lastbilschaufför och mindre än en operatör i en industri. Ett nattarbetande vårdbiträde som jobbar deltid tjänar ännu mindre och en egenföretagande frilansjournalist tjänar bara tidvis lika mycket som en truckförare.
Trots detta har jag alltid haft ambitionen att tjäna tillräckligt. Jag vill kunna dra in lika mycket pengar till hushållet som min partner. Det har jag aldrig lyckats med. Detta har alltid varit och ÄR fortfarande frustrerande. När jag hör om ensamstående mammor som arbetar i vården och som inte kan överleva på sin lön så kokar det i mig. Det är så orättvist att kvinnor ska tjäna mindre för att det förväntas av dem att de har en man hemma som tjänar mer och som hon kan förlita sig på ekonomiskt.
Jag läste en gräslig insändare i NWT som menade att kvinnor har sämre arbetsmoral. Jag blev fullständigt förfärad och kände mig fruktansvärt kränkt. I hela mitt yrkesverksamma liv har jag verkligen kämpat, verkligen alltid haft som mål att göra ett så bra jobb som möjligt. Att då komma och dra mig över en kam och döma mig och min arbetsinsats på det sättet är fruktansvärt kränkande! Författaren till den insändaren borde polisanmälas!! Det var det värsta jag läst på mycket länge och man kan börja undra hur moderna vi egentligen är i det här landet när det finns män som tänker så!!???
När jag var småbarnsmamma hade jag gärna varit mer med mina barn men jag tvingades avdela allt för många av dygnets timmar till annat. Det vet jag att min exman tänkte också, han hade gärna varit mer med barnen han också.
Själv pluggade jag för att få en utbildning som i sin tur skulle ge mig större inkomst och å andra sidan var jag tvungen att jobba för att ha inkomst under tiden jag pluggade. Jag skulle INTE säga att jag hade dålig arbetsmoral under de här åren, snarare tvärtom. Så det så!!
Så släng dig i väggen, du som skrev den där insändaren i NWT!!
