0
0
…leder till slut fram till andra änden, men det är inte DET som är målet. Det är själva vägen. Det är något man alltid får höra, att vägen är målet…
Som barn behöver man en fast hjälpande hand, stöd och mycket kärlek för att välja vägar. Som tonåring behöver man mycket kärlek och stöd och kanske råd att välja vägar. Som vuxen har man förmågan att göra valen själv. Eller…?
Så tänker i alla fall jag.
Mamma sa alltid att hon ville uppfostra sina barn till självständiga individer. Men när jag tänker tillbaka på min barndom och på det ögonblick då jag förstod att valen i livet är mina egna så ser jag att det fattades delar under min barndom och mina ungdomsår. Delar som jag hade behövt men aldrig fick.
Det är inte mammas fel att jag inte fick precis allt jag behövde. Hon gjorde så gott hon kunde och mer än så egentligen eftersom hon klarade av att ensam ta hand om tre barn själv trots sjukdomar och andra prövningar på vägen.
Nej, jag tror att det är ytterst få som får precis allt de behöver när de är barn och unga. Ingen åker på en räkmacka genom livets första år. Jag tror nog att de allra flesta ramlar och slår sig på vägen genom livets första skola, barn- och ungdomsåren. De flesta får både plåstras om och försöka läka sig själva. Många har nog ärrbildningar också som alltid påminner dem om den tiden…
Om jag rannsakar mig själv så tror jag att jag skulle önska att mina söner fått med sig vetskapen om att de har alla möjligheter i världen att göra vad de vill med sina liv, att det endast är de själva och deras egen förmåga och tro som sätter gränser. Jag hoppas att de samtidigt fått med sig empati och lyhördhet och att de ser sig själva som delar i en helhet.
För visst är det så, de val jag gör i livet påverkar min omgivning, mina nära och kära. Att klampa på i ullstrumporna som en fullblodsegoist och roffa åt mig är inget för mig. Nej, jag vill att alla ska må bra. Ingen ska behöva känna sig trampad på eller kränkt av mina val i livet. Men det är inte alltid lätt.
Så länge jag kan och så länge det går så har hänsyn till andra en viktig del de val jag gör i livet. ÄVEN om det innebär att jag inte alltid kan göra det JAG vill! Att tänka så är inget man får med sig automatiskt. Det är sånt man lär sig på vägen… EFTER att man gjort val ibland. Jag tror att alla gjort ego-val ibland och efteråt upptäckt att det fick konsekvenser som inte ingick i beslutet… Den som påstår att han eller hon aldrig gjort egoval någon gång bör nog fundera över sin självinsikt!
Kan det vara så att det finns de som väljer att inte se hur andra påverkas av deras val? Ja, jag menar, finns det personer som inte har samvete…? Svaret är nog ja på den frågan tyvärr….
För mig känns ett vägval bäst om både jag och samvetet mår bra efteråt i alla fall! Jag tror nog att jag lärt mig det på livets väg…
