0
0
…jo men så måste det vara. Det kom jag fram till i natt när jag vaknade och inte kunde somna om.Tankarna gick på högvarv och ilskan bubblade i mig… Det gick inte att somna om helt enkelt!
/6258A2AC28BD5767C1256EA400474F90/$FILE/blaise.jpg "Kvinnlig hjälte")
Tommy och jag såg Mission Impossible 2 igår och i en scen pratar Tom Cruise med sin uppdragsgivare om en kvinna som Toms rollfigur just förälskat sig i. Uppdragsgivaren vill att denna kvinna ska ta upp en gammal bekantskap och flirta in sig hos honom. Tom ser skeptisk ut eftersom han är kär i tjejen och uppdragsgivaren säger då:
– Men hon är ju kvinna, hon kan så klart ljuga och krypa i säng med vem som helst!
Kanske sa han inte detta med exakt de orden jag använde ovan men innebörden var i alla fall detta. Han lät påskina att det var det naturligaste i världen för en kvinna att ljuga och hoppa i säng med vem som helst. Det var innehållet i repliken. Dessutom sades den på ett sätt som att detta var en självklarhet. Något som alla redan visste och utgick från.
Jag kände hur jag stelnade till och insåg plötsligt att det är så könsrollerna är. I filmer blir de dessutom stereotypa, alltså något självklart. Männen är hjältarna som räddar världen och många, de flesta kvinnor, är i första hand kroppar med frestande utseende. Stora tuttar med djupa klyftor emellan och runda välformade bakar och långa ben. Ofta har kvinnorna utmanande kläder som visar detta på ett naturligt sätt. Så att det blir mer regel än undantag.
Kvinnorna med sådana kläder och den typen av roll är ofta även utan själ, de har inget samvete, när de lurar männen i fördärvet. Det är en kvinno-stereotyp, men så finns det en till. Då är kvinnorna oskulder som hjältarna får i slutet av filmen när de räddat världen åt dem.
I MI2 igår var kvinnan en lättklädd tjuv med tuttar och rumpa och ett vackert ansikte. Hon tvingades lura sig in i storbovens hus för att ligga med honom och spela hans flickvän medan hon spionerade åt Tom Cruise rollfigur. Den här kvinnan var både fresterska och oskuld, allt-i-ett. Tom Cruise var däremot enbart hjälte, otvetydig hjälte som räddade världen inklusive den tvetydiga kvinnan som blev enbart offer i slutet…
När jag vaknade vid fyra i morse kom grubbleriet tillbaka…
Jag tänkte på min krassa bild av fruntimmer i grupp. Den jag fått från alla mina år i äldreomsorgen där arbetsgrupperna oftast består av 100% kvinnor. Jag tänkte på hur vi kvinnor kan vara som en skock hönor. Om en oss sticker ut ur mängden och sticker upp huvudet ovanför de andra och utmärker sig på något sätt. Ja då skalar de andra hönorna av henne alla fjädrarna och hackar ner henne igen. Den kollektiva kvinnligheten är homogen. Ingen får utmärka sig eftersom det är en dålig företeelse. En kvinna som gör det har ju en lömsk tanke bakom…eller?
Så tänkte jag på hur det var när jag var i tonåren och killar och tjejer började ha sex. Killarna skröt om hur många brudar de hade fått omkull och ju fler desto mer karl blev de, desto större hjälte alltså. Men om en tjej gjorde likadant blev hon stämplad som dålig kvinna. Då var hon lösaktig och horaktig. Det där förstod aldrig jag. Det måste ju ha varit en ekvation utan logiskt svar. De fina flickorna måste ju ha varit en försvinnande liten skala till slut om var och en av hjältarna fick omkull så många de sa. För hur många oskulder fanns det egentligen kvar då när de hade så många streck i sina böcker…?
Dessutom fanns det ju en stor orättvisa i det här. Männen fick prata om hur mycket de gillade sex men inte kvinnor. Kvinnor skulle ha vita kläder, prata om hästar och drömma om att gifta sig och skaffa barn. Men sex fick de inte tycka om. I alla fall inte om de skulle förbli ”fina flickor”.
Så, den där repliken igår fick mina tankar att spinna iväg på det här. Vi kvinnor är enligt den här stereotypa rollfördelningen alltså orsaken till männens olycka och vi använder våra kroppar för att dra ner dem i fördärvet. Vi bär på skulden och de får äran. Vi kvinnor kan aldrig bli hjältar på samma sätt som männen eftersom vi har våra syndiga kroppar som lurar männen. Ska vi vara bra kvinnor så ska vi vara oskulder tills vi gifter oss och därefter ska vi vara representativa och sköta det osynliga arbetet medan männen gör det synliga och blir ärade.
Men som gift kvinna drar man också ner mannen i fördärvet om man fortsätter att spela rollen. För om sex bara ska användas för att skaffa barn och om en gift kvinna inte bär urringat och högklackat och kortkort så lurar de dåliga kvinnorna där ute. Då blir det den gifta kvinnans fel om hennes man lockas av de där dåliga kvinnorna. Hon lyckas ju inte ge honom vad han behöver för att stanna innanför äktenskapet. Det blir hennes fel om mannen vänsterprasslar också.
Vänder vi på det och låter den gifta kvinnan gå i högklackat och kortkort så kan hon ju lura in granngubben och då blir hon en dålig gift kvinna.
Det är nästan så jag skulle vilja påstå att ska man resonera så här så blir det ju omöjligt att vara kvinna över huvudtaget??
Hm, jag låter som en kvinnosakskvinna eller nåt…
Men jag blev bara så arg över den där repliken och symboliken kring den. Jag funderade på hur många sådana repliker som passerar in genom våra öron utan att vi reagerar. Vi blir matade av en bild av kvinnor och män som är förkastlig. Finns det någon mer än jag som reflekterar över replikerna? Jag fick lust att ta upp min C-uppsats igen och undersöka replikerna filmer, böcker, tv-serier och så vidare?
Ska man lyssna på män på en arbetsplats som pratar om sina kvinnor där hemma så är kvinnor kärringar, regeringen, HSB, det vill säga Hon Som Bestämmer. På det sättet får ju kvinnan skulden för allt som sker. Männen blir offer och det som sker det är kvinnorna ansvariga för. Den roll männen ger sina kvinnor när de kallar dem så är som männens plågoandar, som manipulerar, kostar pengar och drar ner dem i fördärvet. Stackars fallna hjältar!! *suck*
Vi kvinnor å andra sidan är så fulla av skuld (som vi fått av männen för all skit våra kroppar och vår blotta existens ger upphov till) att så fort en av oss bryter mönstret i kvinnogruppen och utmärker sig så kastar vi vår egen skit på henne för att ta ner henne på marken så hon inte tror hon är något. Så därav rubriken, det är vi kvinnor som heter Jante. Männen är det ju bara synd om… eller?
Ååå.. jag blir bara så arg!!!! Vi blir hemmablinda allihop och ser till slut inte hur det ser ut. Vi märker inte att repliker som den jag såg i gårdagens film formar vår inre kultur, ser till att upprätthålla rollfördelningen så att de gamla strukturerna sitter kvar, männen är hjältar och vi kvinnor är roten till det onda. Vi är häxorna som ska brännas på bål!
