0
0
Jag har funderat på hur två av mina vänner så tvärsäkert kunde anta att jag är socialdemokrat? Jag har aldrig helhjärtat gått in för ett enda parti och näst minst för sossarna faktiskt. Nu har jag funderat fram och tillbaka och kommit fram till att jag inte vet vad det socialdemokratiska partiet egentligen står för ?
Ord som solidaritet är ju bra, kan jag tycka. Men inte till priset av enskilda individer. Den enskildes rätt att vara individuell får heller inte hävdas så att kollektivet tar skada. Men är man sosse om man tycker så?
Jag minns att jag reagerade starkt på vad jag kallade ”stryka alla efter samma kam” när jag arbetade i hemtjänsten 1988. Då såg jag vad enskilda gamla fick lida för att de skulle behandlas som alla andra fast de inte var som alla andra. Det fanns ingen som såg dem för den individ de var. Deras hjälp skulle ske enligt en mall och den mallen var allt annat än flexibel. Den kunde inte anpassas individuellt efter varje hjälp-behövandes behov. I stället skulle hjälpen bedömmas enligt majoritetens behov.
När jag kom tillbaka efter min mammaledighet såg jag andra orättvisor som de gamla drabbades av. Då hade den ”blå” sidan makten och de gamla skulle var och en ha full valfrihet att välja sitt eget äldreboende. Ädelreformen infördes. Jag trodde inte mina öron när jag hörde det här. Hur kan en ensam och senildement person själv avgöra vilken typ av boende man vill ha, vilket gruppboende för senila man tycker verkar bäst och vilken vårdform? Det är väl en sak om man har anhöriga men om man inte har det? Hur ska man då kunna välja själv? Så dumt! Klart man måste ha hjälp av samhället så att det blir bra!
Men det var ju bara en av avigsidorna på den blå sidan. Det fanns fler. Som att man inte kunde låsa dörrarna. Innan vi fick haspar på dörrarna irrade de gamla ut på nätterna och ringde på hos vanliga människor i trapphusen, gick ut med rullator på torget iklädda nätbyxa med blöja i och utan skor i tio minusgrader. Jag minns en hemsjukvårdare som fick sparken för att hon gick ut i GP om det här… ja ja…
Men eftersom den blå sidan lade större vikt vid det ekonomiska än på den humanitära sidan av saken så gjorde det att personalstyrkan halverades. Med en minimal budget sa man att de gamla skulle ha kvar sin valfrihet och samtidigt få en fenomenalt bra omsorg. Att de var senila och inte visste var de var och irrade ut på nätterna i smällkalla vintern var enstaka personals fel, inte organisationen och personaltäthetens. Det var alltså vi som inte skötte våra jobb när det hände.
Det blev in absurdum tyckte jag!
De gamla som inte passade in i den socialdemokratiskt styrda mallen 1988 när jag började i hemtjänsten gjorde mig avigt inställd till socialdemokrater. Den blå valfriheten som drogs in absurdum på 90-talet gjorde mig ännu mer avigt inställd till moderater än jag redan var.
Men sossarna svek mig första gången när jag var 14 år, 1980, i kärnkratsomröstningen. Då kom de med linje 2 och lurade majoriteten att tro att om Sverige röstade för att de 6 kärnkraftverk som fanns blev 6 till så skulle det bli inga alls så småningom. Jag minns fortfarande Tage Danielssons ord om detta… Så ung jag var! Men det var första gången jag kände avsky mot sossarna. Jag har faktiskt inte lagt min röst på dem under alla år.
Eller jo, en gång tror jag, men det är på senare år…
Sedan dess har jag insett att solidaritet är ett bättre ord än individualism eftersom individualism trots allt är mer likt egoism än vad solidaritet är. Men jag kommer aldrig att acceptera att det ena måste utesluta det andra bara för det. Vi har rätt att vara individer och vi måste ta hänsyn till kollektivet. Det är min åsikt.
Jag har dessutom insett att människor oftare styrs av egoism än av solidaritet. Jag har för länge sedan insett att det dominerande globala ekonomiska systemet bygger egocentrerat kortsiktiktigt tänkande. Det är i första hand det som är mest lönsamt för oss som lever nu som styr. Både opinionsbildare och ekonomiprofessorer uttalar sig och hyllar och höjer uppåtgående pilar på börsen till skyarna utan en tanke på konsekvenser för människor i en annan del av världen eller på miljöförtörelse om femtio år.
Begrepp som ”humanism” och ”hållbar ekologi” ger inget klirr i kassan och har därmed lägre status när det ställs mot våra kortsiktiga ekonomiska intressen. Det är som om man tänker att ”Lite svinn får man räkna med” när man vill ha ekonomisk vinning, och ”vad gör det om 100 år, jag lever ju inte då ändå”. Eller?
Så egentligen är jag nog minst moderat, inte heller sosse och kanske mest miljöpartist… Fast ändå inte! Jag har ju läst deras partiprogram och är inte beredd att hålla med där heller. Nej, jag är opolitisk!
Jag funderade när jag var ute på kvällsrunda med hunden över det här. Jag kom fram till att jag kan starta ett eget parti där humanism och ”hållbar (ekologisk) utveckling” står högst upp i status. I mitt parti får solidariteten aldrig gå före individen men individens rätt måste också finnas. I mitt parti är ord som ekologiskt kretslopp viktigare än ekonomisk tillväxt. Där är det svenska ordet lagom bäst så länge det skapar balans. För jag tycker att det är när saker och ting är i balans som det faktiskt är som bäst! Det gäller allt, inom alla områden, ekonomi, ekologi, humanism ja allt du vill!
Jag är nog hängiven ”balanspartist” tror jag! 🙂
