0
0
Du vet den där gränsen när det inte längre håller.
När det brister och tårarna kommer.
Om du närmar dig den krävs det en kraftansträngning för att ta ett steg tillbaka.
Ett steg tillbaka in i på balansens område där det finns fast mark under fötterna.
Efter ett helt liv har jag nog tränat upp de ”muskler” som behövs.
I alla fall för det mesta.
Men det händer att jag besöker den där gränsen när de yttre omständigheterna kryper allt för nära.
När det blir svårt att hantera alla snubbeltrådarna i livet.
För visst är det så det känns ibland, som om livet spänner upp en hel rad med snubbeltrådar.
När de där snubbeltrådarna blir alltför många händer det att jag når bristningsgränsen.
Igen.
…och igen…och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….och igen….
…det är tur att jag har ”muskler” och att de håller, ännu så länge.
För på andra sidan den gränsen vill ingen vara.
Trött!
