0
0
…en av mina mindre roliga egenskaper är att jag ofta grubblar. Ibland är det bra för jag kommer ibland fram till användbara insikter.
Men det händer ibland att jag grubblar över andra människor. Jag kan grubbla över hur de tänkte när de gjorde si eller så. Kanske fundera över varför de gör eller gjort som de gör eller gjorde och så vidare…
När det gäller personer som är som jag så är det ju inte alltid andra som är de egentliga energitjuvarna. Då är det ju jag som lägger, ibland onödig, energi på folk.
När jag flyttade in i det här huset fanns det till exempel de som inte var så nöjda med det. Någon, ingen som jag säkert vet vem, skrev kommentarer i min blogg som gick ut på att jag skulle flytta härifrån och att det nog skulle sköta sig självt till och med…
Det var ju upp till mig om jag ville grubbla över detta eller inte, men det gjorde jag…
Jag blev både ledsen och arg och när någon skriver sådant anonymt kunde inte jag låta bli att fundera över vem det var heller…
Jag lade mycket energi på det. Ja, visst kan den som skrev kallas energitjuv, men det var ju fortfarande JAG som brydde mig, eller hur..?
Tänker på när jag var yngre och gick på Åhléns i Göteborg en eftermiddag och tittade i pappersavdelningen. Där som pennor och suddgummin finns.
Plötsligt kände jag mig iaktagen och mycket riktigt, där stod en butikskontrollant och stirrade på mina händer. Jag vet inte om hon ville att jag skulle se att hon hade ögonen på mig eller om hon trodde att jag inget märkte…
Men detta fick till följd att jag tänkte att jag nog hade stoppat fickorna fulla med pennor, suddgummin och allt vad det nu var som fanns där jag stod. Trots att jag var för feg för att snatta så fick kontrollanten mig att känna mig skyldig ändå.
Så har det nog alltid varit med mig. Jag har ifrågasatt mig själv för att andra har gjort det. På äldre dagar har jag lärt mig att jag har svaret på allt som rör mig inom mig själv. Jag behöver ju i princip bara känna efter så vet jag vem jag är och vad jag vill och behöver.
Men när människor gör som ”någon” gjorde i min blogg, skriver att jag nog kommer att försvinna från det här huset av mig själv så funderar jag ju på varför…? Känner jag efter så vet jag att när jag kom hit första gången för snart tio år sedan (!) så kände jag mig hemma med en gång.
Nu har jag bott här längre än jag någonsin bott på någon av alla adresser jag bott på tidigare. Visst har det andra skäl än det att jag innerst inne är hemma här också. Men jag känner ju att jag trivs här, att jag bor bra här, att jag har människor omkring mig i det här huset som får mig att må bra. Så varför skulle jag då flytta härifrån för att ”någon” tycker att jag borde…?
Jag har alltid tyckt att det är svårt med människor som är obstinata. Jag har ägnat dem energi genom att skriva om dem här i min blogg tidigare och det är nog för att jag, precis som alla andra, måste hitta ett förhållningssätt gentemot dem. Vilka undrar ni?
Jo, de där som anser sig ha den enda rätta lösningen, det enda rätta sättet, den enda rätta åsikten och så vidare… De som bara inte KAN se saker och ting från fler håll än sitt eget. Det är dem jag menar med obstinata!
Det är svårt att ha med dem att göra och de blir gärna energitjuvar eftersom det kostar på att stå emot dem när de har andra åsikter än de jag har.
Det finns förvånansvärt många som tar för givet att de kan styra och ställa med andra människor också. De som pekar med hela handen i en riktning och sedan förväntar sig att den de pekar åt går dit och gör som han eller hon säger.
Om DET känns fel så tar det också på krafterna att stå emot…
Ibland känner jag mig osäker på om jag kan lita på en del människor också. Då går det åt energi att grubbla över om jag är naiv och blåögd, på om jag låter mig manipuleras… Men vem är energitjuven då? Är det inte jag själv i så fall? I alla fall om det visar sig att den jag tror mig ha låtit mig luras av verkligen inte haft detta för avsikt. Då har jag lurat mig själv att inte lita på mig själv och mitt omdöme… Hm…
…gick tillbaka och läste i en gammal blogg. Inser att jag fått insikter i ett och annat. Jag blev inte målmedvetet manipulerad men kanske medvetet förd bakom ljuset och inlindad i vita lögner. Något jag nog fortfarande blir för att det är så en del människor lever sina liv. Det blir lättare då… *suck* Å i så fall får jag gå med fickorna fulla av inbillat stöldgods, skillnaden är att det inte är JAG som inbillar mig att jag har det där… det är de som lever lättare när det är så det verkar!
Hm, det där blev flummigt!
Vad jag menar är att jag valt att tro på vad jag får höra. Jag har valt att tro att det jag får veta är sanningen och sedan har jag förhållit mig till den utan att ifrågasätta. Genom att inte ifrågasätta har jag förts bakom ljuset då jag trott på vad jag fått veta. När jag då har gjort det har jag förstått efteråt att det jag fick höra var en sak och det andra fått (får höra) inte alltid stämmer med det jag trott mig veta… DET i sin tur har gett en person, inte ”någon” som jag skrev om här ovan, en felaktig bild av mig. Det har gett MIG skulden och ställt mig i dålig dager.. det var detta jag menade med att jag har fickorna fulla av inbillat stöldgods.
Om sanningen skulle varit framme hela tiden hade det inte varit jag som varit tjuven… eller i alla fall inte enbart jag! Många många gånger har jag slagits som Don Qutiote mot väderkvarnen när jag bestämt avsagt mig hornen i pannen och svansen där bak som jag blivit pådyvlad. Men på senare år har jag lärt mig att distansera mig från det. Jag vet ju bättre. Det är inte så sanningen ser ut, jag har inga horn i pannan och ingen svans där bak. Jag har bara litat på att det jag hört var sant och sedan har jag agerat därefter…
Dessutom har jag alltid haft ambitionen att vara en god människa. Goda människor har inga horn, ingen svans där bak och de för inte sina medmänniskor bakom ljuset. En god människa ser sig själv i förhållande till andra och inser att hon inte är felfri, inte alltid har rätt och att hon måste hantera sina fel och brister och sin okunskap. Så jag kan faktiskt göra uppoffringar och möta andra halvvägs. Jag skulle aldrig få för mig att vara som de obstinata som jag beskrev här ovan. Jag vill vara öppen för diskussion. Men ska man diskutera på rätt sätt måste man ha alla fakta klart för sig först. Då måste de som ska diskutera lägga korten på bordet och tala om vad de verkligen står för. Då går det inte att linda in i vita lögner för att slippa jobbiga diskussioner…
