0
0
…var den dag jag tog farväl av min mamma. Jag var i Göteborg, på intensiven på Sahlgrenska sjukhuset. Jag hade sovit på patienthotellet natten innan och dagen idag för fyra år sedan är ganska dimmig. Men jag minns delar av vad som hände glasklart.
Jag minns känslan jag hade när läkarna kallade på mig. Vi satt i ett rum, jag och tre fyra läkare och kanske en sköterska. De förklarade för mig att mammas njurläkare hade tänkt avsluta dialysbehandlingen. Den gjorde inte längre någon nytta sa de. Det betydde i sin tur att om hon inte hade drabbats av blodförgiftningen som hon fått nu och svar anledningen till att hon hamnat på intensiven så hade hennes plågor dragits ut längre över tid.
Den blodförgiftning som mamma nu drabbats av var av en typ som en fysiskt fullt frisk person skulle haft 50% chans att klara av. I mammas fall fanns det alltså inte ens en liten chans att hon skulle klara av det, sa de. Det var för allvarligt.
För mig blev det beskedet som att hon fått hjälp att avsluta sitt lidande. Om hon fick den hjälpen av Gud, av ödet, eller vad man nu vill tro på vet ingen men nu fick hon helt enkelt avsluta sitt liv tidigare. Hon slapp ifrån det lidande som hon annars hade fått gå igenom eftersom dialysen slutat verka. För mig tyckte jag att detta ändå kändes bra att veta mitt i eländet.
Där och då förstod jag inte vad det innebär att förlora en förälder för alltid. Sådant tar tid. Än idag får jag lust att ringa och berätta saker för mamma ibland innan det slår mig att det inte går.
Tog farväl
Jag minns hur personalen hade tömt salen där mamma låg. Kvällen innan när jag kom fanns det nog minst tre patienter till där inne. Nu var det bara hon kvar. Vi samlades i ett rum på andra sidan korridoren på avdelningen. Vi var vi som var närmaste familjen, barn, syskon och några respektive och barnbarn.
En och en fick vi gå in i salen där mamma låg och ta farväl. Jag minns hur jag med en stor klump i halsen och lätt darriga ben gick över korridoren och sedan in i den ödsliga salen. Jag ser fortfarande det glansiga golvet, mamma som låg där i sängen. Hon var inte vid medvetande eftersom hon fick en hög dos lugnande och smärtstillande mediciner. Runt henne fanns slangar och apparater, skärmar med gröna linjer och blinkande lampor. Det pep och det lät från dem.
Mamma var inte lik sig där hon låg men det hade hon inte varit på hela sommaren. Sista gången vi besökte henne innan den här dagen minns jag att hon såg så trött ut i blicken. Hon var inte riktigt där. Som om livsgnistan inte riktigt fanns kvar…
– Jag älskar dig mamma, sa jag!
Många jag känner använder de orden ofta och mycket när de pratar med sina barn. Men min mamma hade aldrig varit på det sättet. Trots det så var det just de orden som först kom och därför sa jag så. Sedan smekte jag hennes kind. Det var inte lätt att komma åt att göra det eftersom hon hade respirator som hjälpte henne att andas. Jag var inte där inne särskilt länge, i alla fall kändes det inte så.
När vi hade tagit adjö allihop stängdes alla livsuppehållande apparater av och vi som ville fick gå in till henne igen. Vi samlades runt sängen och såg på henne och vi pratade lite lågmält. Jag minns inte om vad men jag vet att vi alla kände sorgen, den syntes i ögonen och den förenade oss där och då…
Det var en tung känsla.
Jag minns hur jag på något sätt lyckats hålla tårarna borta hela tiden men på tåget hem kom de. Jag hade nog inte ens hunnit till Trollhättan, då kom all gråten på en gång… Jag grät fortfarande när jag gick av tåget i Kil och Tommy mötte mig. Han höll om mig och det var nog inte lätt för honom att ta emot mig.
Åker bil med mig
Något senare tog jag bilen ner till Christer. Vi besökte en begravningsentreprenör som var mycket bra på många sätt och vis. Han fick oss att skratta och han kunde vara allvarlig. Vi spenderade nog ett antal timmar där innan vi hade rett ut hur vi skulle göra med begravningen, med bodelningen och allt vad det nu var.
På vägen hem var jag trött, men jag körde genom ett mörkt Dalsland vidare till Värmland. Musiken dånade ur stereon. Men strax innan Karlstad hörde jag mammas röst tydligt i mina öron:
– Vad duktiga ni är, sa hon på sitt lite speciella sätt.
Hennes röst var tydlig som om hon varit där i bilen med mig och sagt det.
Ibland när jag kör bil ser jag i ögonvrån hur någon sitter i baksätet, bakom passagerarsätet i vår volvo. Det händer bara när jag är själv och kör. Men jag vet att det är mamma. Hon satt där, sista gången hon åkte i vår bil. Det var när Tommy och jag hämtade henne och vi åkte ut till Långedrag.
Där ute berättade hon om sådant hon mindes från sin barndom. Om sin storebror, om sina systrar. Hon skrattade och vi hade det riktigt mysigt den där eftermiddagen.
Nu åker hon med mig ibland och då sitter hon alltid där, i baksätet, bakom passagerarsätet.
Världens bästa mamma
Hon fattas mig, som Ronja Rövardotters pappa skulle ha sagt. Men hon är med mig ändå och jag hade en stark kvinna som mor. En som kanske inte alltid gjorde rätt men hon var min mamma! Den enda mamma jag haft och världens bästa och jag älskade henne när hon levde och jag älskar henne nu också. Så är det och så kommer det alltid att vara!
Jag saknar våra långa samtal som vi hade de sista åren men jag vet ofta vad hon hade sagt om hon hade varit med och det är värt mycket det också!
