0
0
Oj, nu var det längesedan jag skrev här… Dags igen då kanske? 🙂
I veckan som var besökte jag Gamla Kraftstationen för att lyssna på Staffan Fridh med flera. Det blev en väldigt go kväll, som alltid när jag besöker den här platsen! <3 <3
Förutom Staffan fanns en man med som heter Bertil Lundberg och som är docent vid Karlstad universitet i kulturgeografi. Han beskrev ”bruksmentaliteten” på ett väldigt träffande sätt. Precis så upplever jag att många är i den här delen av världen. Han pratade bland annat om ”någonannanismen”, att det förväntas att eventuella problem och eventuella initiativ till nytt ska tas av ”Någon Annan”. Att detta kommer sig av att folket i bruksbygder är fostrade att lämna över agerandet till ”patron”. Så var det ju förr. Det enda folket behövde göra var att arbeta och bygga laganda i de lokala idrottsklubbarna. Allt annat togs om hand av brukets herrar.
Nu läste jag en insändare skriven av en man som upplevt en händelse på ett apotek. Rubriken på insändaren fångade mitt intresse, ”Sverige är inte Afghanistan”. Först tänkte jag att det var en sådan där text som skulle göra mig upprörd, som handlar om att ”de” inte fattar och att det blir kulturkrockar och att vi helst inte ska ha invandrare här i Sverige alls. Men så var det inte…
Mannen heter Zulmay Afzali och han är författare och lärare. Hans text handlar om en vardaglig händelse i en kö på apoteket. En händelse som hade tolkats på ett helt annat sätt i Afghanistan. I Sverige blir det en anekdot som man drar på mun åt. Men i Afghanistan hade det kunnat leda till inbördeskrig nästan… Poängen som Zulmay tar upp är att vi i vårt land förväntar oss att ”Någon Annan” ska sköta integrationen. Så här skriver han;
– Det är vi som måste förändra vårt synsätt, inte svenskarna. Det är vi som kommer hit, som flytt från förtryck och våld i våra länder, som har getts möjligheten att leva i fred, frihet och demokrati. Sverige ska väl inte bli som de länder vi har flytt ifrån?
Ni måste därför förmedla era regler och ert levnadssätt. Men inte bara via statligt bekostade kurser i samhällsinformation. Att tro att staten ska fixa integrationen är att vara naiv. Det är lika viktigt vad som sker i vardagen, när ni ser oss och pratar med oss.
Å där, när jag läste ovanstående så kom jag i tanken tillbaka till Bertil Lundbergs beskrivning av bruksmentaliteten. Han sa att den har sin rot i att ”patron” ska ta hand om det som behöver göras. Det är ju bara det att ”patron” är borta sedan länge. Nu är det i stället våra folkvalda kommunalpolitiker, tjänstemännen i den offentliga apparaten och regering och riksdag som får ta hans roll. Eller staten. Men är det meningen att staten ska ta hand om detta med integration då…?
Varför ska du å jag rulla tummarna å låta staten ta hand om integrationen…?
Jag pratar gärna med invandrare och flyktingar när jag får chansen. Det är inte alltid så lätt när språket inte är gemensamt. Men allt går bara man vill.
Däremot vet jag av egen erfarenhet att det finns många här i Forshaga som inte tittar åt invandrare å helst INTE pratar med dem ens. Om de någon gång hamnar öga för öga med en person som inte pratar flytande svenska, har svart hår, brun hy och mörka ögon, så har de en attityd som visar tydligt avståndstagande.
Bertil Lundberg relaterade till Staffan Fridhs bilder från förr när han pratade om bruksmentaliteten. Det var bilder där Deje blomstrade. Bilder som visade fullt med folk i samhället. Det var demonstrationer och det var en station full med folk och tåg, nybyggen och festplatser. Fabriken var i full fart och Centrumhuset i Deje inrymde både affärer och samhällsservice. Idag är det helt annorlunda. Centrum har tomma lokaler och fabriken är nerlagd. I slutet av bildvisningen visades hur hyreshus revs. Det var en serie bilder som visade ett samhälles uppgång, blomstring och sedan hur det liksom vissnade.
Men Bertil menade att det går att få liv i Deje igen. Men det kommer inte att vara så att ”Någon Annan” som tar tag i det och ser till att det blir ändring. De enda som kan göra Deje levande igen är människorna som bor och verkar där. De får ta tag i detta själva helt enkelt. Patron tillhör en annan tid och det finns egentligen ingen som tagit patrons roll idag.
Tiderna förändras, så är det. Idag får vi gilla läget helt enkelt och göra det bästa av det vi har. Gör vi inte de så händer ingenting och det betyder att det blir än värre. Det är bittert för en del, kanske till och med omöjligt för dem att inse. Men att gräva ner sig i nostalgi om hur det var förr leder inte framåt. Däremot fanns det många eldsjälar förr också. Att lära av historien är viktigt. Men att leva i den är förödande.
Eldsjälar ja. De där som såg till att något hände förr. De fanns inte bara bakom skrivbord i brukets ledningskontor. Nej, det syntes tydligt på Staffans bilder att det fanns många eldsjälar på bygden på den tiden också. Å de finns nu också.
Bruksmentaliteten säger att du inte får sticka ut. Nej, du ska vara som alla andra och inte tro att du ÄR något. Men vi är olika, det finns alltid de som sticker ut. Så var det förr och så är det nu. Idag finns en helt annan frihet för idag får du lov att vara som du är. Ibland går det nästan åt andra hållet, sticker du inte ut så är du ”Ingen Alls”. Men vill du vara ”Ingen Alls”? ”Någon Annan” är det ingen som vet vem det är. Men att vara ”Ingen Alls” är ett val anser jag.
Min personliga uppfatting är att vi, var och en av oss, du och jag och alla andra har ett val här. Antingen gör vi vad vi kan efter bästa förmåga eller så är vi ”Ingen Alls” och gör absolut ingenting medan vi sitter med armarna i kors vid fikabordet på jobbet eller vid köksbordet hemma och kritiserar allt och alla som inte gör något åt saken!
Så där! Nu har jag fått ur mig vad jag ville få på pränt…
Sedan finns det ju alltid en balansgång. Det finns väldigt många eldsjälar som tar i alldeles för mycket och som har svårt att delegera. Det finns en och annan som tror sig kunna uträtta hur mycket som helst och lite till också som förr eller senare möter den berömda väggen. Eller så är det så att de andra ger en person rollen som ”Någon Annan”, det vill säga den som ska göra det som behöver göras. Jag känner till minst en sådan person som gör allt det där som ”Någon Annan” förväntas ta hand om…
Sedan är ju samarbete att föredra också.
Att tävla med andra grupperingar om att vara den grupp som gör mest och är bäst och blir viktigast är inte heller bra i alla lägen…
En sak till
Som avslutning vill jag även lägga in ett klipp från Youtube som är på engelska, men textat.
Länk till klippet på Youtube >>
”Publicerades den 24 juli 2017
Chris Hedges håller det bästa – och kanske viktigaste – tal vi nånsin har sett.
Han har vart krigskorrespondent i nästan 20 år och rapporterat från några av de värsta krigszonerna i över ett femtiotal länder. Han är professor vid Princeton University och författare till 13 böcker. Chris Hedges är en Pulitzer Priz-vinnande journalist som ville skriva om amerikanska regeringens bluff inför Irakkriget, men fick då istället sparken av New York Times. Numera ser du honom i hans program On Contact på RT.
