0
0
…hm, nä… Det är inte C-G.Wik, det är bara C.Wik. Mitt företagande har utvecklats och är på väg in i en ny fas. En fas som både är en utmaning och som innebär mycket mer arbete än mitt tidigare företagande gjort. Nu har jag lokal, maskiner, material med mera. Tidigare rymdes företaget i en ryggsäck och en portfölj.
I juni fick jag frågan om jag ville ta över. Jag funderade en runda och kom fram till att jag hade allt att vinna och inte så mycket att förlora egentligen så jag tackade ja. Sommaren gick och när det blev augusti blev det bestämt att jag skulle ”prya” i september för att lära mig så mycket som möjligt före 1 oktober då övertagandet skulle ske.
Det blev en del strul med pappersarbetet som ledde till att jag fick skaffa mig ett aktiebolag i all hast. Något som givetvis också skulle strula en del. Å mitt i allt detta satt jag, tidvis fullkomligt maktlös och i händerna på andra människor, myndigheter och postgång bland annat. Jo, det handlar ju om mycket pengar, om avtal som innebär betalningskrav och så vidare… allt måste klaffa om det ska funka. Ångest! Sömnlöshet! Oro och stress! Det blev följden av allt detta som jag hamnade i tack vare att jag sa ja i juni.
Att vakna för att Doris vill ut på baksidan vid 3-4-5 på småtimmarna har den senaste tiden inneburit minst en timmas sömnlöshet för mig. Då sätter tankarna igång och mal och det blir totalt omöjligt att somna om.
Inte C-G.Wik, mamma, om du hör mig där uppe i din himmel. Nej, min sömnlöshet och ångest handlar om att jag vill vara som du lärt mig att vara. Det är inte som din bild av hur C-G skötte sina AB som är mitt rättesnöre! Absolut inte!
Jag vill i stället göra rätt och jag vill göra rätt för mig. Jag vill att allt ska funka på bästa sätt och jag vill göra ett bra jobb. För mig är det inte pengarna som är målet, det är själva företagandet. Med det menar jag jobbet jag ska utföra och kunna leva på och framför allt kunderna, att kunna göra dem nöjda.
Pengarna måste givetvis komma in och gå ut ur företaget i balans för att detta ska vara möjligt. Men jag är INTE ute efter maximera vinsten till varje pris och jag ska inte förändra verksamheten så som du alltid sa att C-G gjorde,… från något helylle till något inte så rumsrent… Ja, du vet vad jag menar om du hör mig mamma. C-G är inte min förebild i livet, det är du som är det, inte han!
Jag har lärt mig och lär mig massor på det här. Nu vet jag vad det innebär att köpa ett ”lagerbolag” och jag vet hur viktiga skärlinjer är i vektoriserade bilder om det ska bli bra dekaler och tygtryck. Jag vet också hur man arbetar när man monterar en skylt och en rollup. Men jag har mycket kvar att lära för nu ska jag börja bokföra ett aktiebolag i stället för en enskild firma. Hoppas att min revisionsbyrå kan hjälpa mig.
Något jag numera får ta mig tid till är att stanna upp och reflektera.
Så ofta det går tar jag en morgonpromenad med Doris och i onsdags, tror jag det var, satte jag mig på en bänk nere vid Åsmyra. Doris hoppade upp och satte sig bredvid mig. Där satt vi och tittade ut över Klarälven. Att se vatten flyta och studera speglingarna i vattenytan, är nog det bästa jag vet. Träden lutade sig över oss och mesarna pep i trädkronorna. Stunder som denna är viktiga mitt i allt som är runt mig just nu.
”Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv.”
Jo, så stod det på en tavla som jag växte upp med. Mamma hade den på väggen. Så är det ju. Jonatan och Ruben har flyttat hemifrån. Jag är ingen ungdom längre men jag har mycket kraft och ork kvar och kapacitet att använda. Så att satsa som jag gör just nu var liksom självklart om jag inte skulle förlora mig själv. Blir det pannkaka så blir det bara min pannkaka. Men jag ska nog se till att hålla mig flytande och kanske kan jag få företaget att gå med en liten vinst också. Inte för pengarnas skull utan för min pensions skull. Det oranga kuvertet dömer ju mig till totalt utanförskap när den dagen kommer. Summan jag får vid 65 är inte ens i nivå med många barns veckopeng….
– Du sa alltid att du uppfostrade dina barn till självständiga individer, mamma. Ska jag kunna vara självständig som pensionär så måste jag satsa och kanske vinna. Så är det bara!
