0
0
…trodde jag. Men när jag tänker tillbaka var jag nog bara en ”nyttig idiot”. Så länge jag var användbar på ett eller annat sätt var vännen en vän. Men tänker jag efter lite till så var det nog bara jag som var vän.
En vän ska inte göra som denna så kallade vän gjorde. En vän ska ha förmåga att lyssna. Då menar jag VERKLIGEN lyssna och dessutom vara intresserad av vad jag har att säga. En riktigt god vän ska dessutom lyssna på ett bra sätt så för att sedan kunna ge konstruktiv kritik. En vän ska även kunna berätta sådant som jag kanske missar för att jag inte ser min situation från alla vinklar. Det är så jag försöker vara som vän själv i alla fall. Lyssna, analysera och försöka stötta och hjälpa efter bästa förmåga vid behov. Jag trodde att jag hade en sådan vän.
Nu, så här några år senare och mycket grubblande och funderande över vad som egentligen hände så inser jag ett och annat. Ibland läser jag något, eller hör någon berätta om en situation som uppstått någonstans. Då kan jag tänka, AHA, ja men SÅ var det ju för mig också med den här så kallade vännen.
Min numera före detta vän förvandlades till en person som aldrig lyssnade. I stället började vännen (som inte längre var min vän vid det här laget) att pressa mig. Det gick så långt att det till slut gick längre än gränsen för mitt yttersta. Jag försökte säga ifrån, flera gånger nästan grät jag. Det gick så långt flera gånger att jag blev hysterisk för att jag inte orkade. Men jag bet ihop trots detta för att jag är snäll. Jag trodde att jag gjorde den före detta vännen en tjänst om jag kämpade på och fortsatte slita hårt och hårdare ändå.
Men så här efteråt så inser jag ju att detta gick ut över allt annat i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Men jag kämpade verkligen för att på något sätt ändå försöka göra den före detta vännen nöjd. Men icke, det visade sig vara som att slåss mot väderkvarnar. Ett ogjort slit.
Pressandet fortsatte och fortsatte och det blev hårdare och värre tills jag förvandlades till en zombie, totalt känslostum. Det enda jag fick var kritik och inte konstruktiv kritik utan hård, nedvärderande kritik som i princip talade om för mig hur värdelös jag var. Hur dåligt jag lyckades med vad jag än försökte med. Inget jag gjorde föll i god jord, allt kunde jag göras bättre av någon annan än mig.
Men den dagen kom till slut då jag inte orkade längre. Då jag kände att allt var bättre än att fortsätta slita och släpa utan att få något tillbaka förutom ångest och en känsla av att vara låst till händer och fötter. Jag fick helt enkelt nog.
Detta uttryckte jag en vacker dag till före detta vännen. Då kom en motreaktion. Situationen vände. Men inte till något bättre.
Då var det plötsligt den före detta vännen som sa sig inte orka längre och som såg sig tvingad att göra något åt situationen.
Priset jag fick betala för de här åren var skyhögt. Det inser jag ju nu. Jag inser också att det har tagit mig några år att nästan klättra ur kratern som den före detta vännen tryckte ner mig i. Att jag sakta men säkert nästan har kommit tillbaka till mitt gamla jag. Men den där väggen som folk går in, den har jag nog bara nästan tagit mig ut ur. Jag vet inte om jag någonsin blir den jag var innan. Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter detta.
Idag inser jag ju också att jag inte är ensam. Jag vet att det finns andra som också ”drabbats” av min före detta vän. Några av dem har påpekat för mig att detta är ett typiskt narcissistiskt beteendemönster. Det är alltså fler som beter sig som min före detta vän gjorde. Både i nära relationer och på jobbet. Det finns till och med de som plötsligt i vuxen ålder upptäcker att deras förälder är narcissist.
Det som fick mig att skriva den här texten var nedanstående text på engelska. Den dök upp i mitt flöde på Facebook och fick mig att haja till. Den var så träffsäker att jag skulle kunna ha skrivit den själv.
Narcissister är bedragare. De är ute efter något som de inte tänker betala för. Något som de bara tar för att de vill ha det. Lyhördhet tillhör inte deras karakteristiska drag. Inte heller medkänsla. Kanske kan de ”spela” sådant. Kanske till och med trovärdigt. Men innerst inne finns det inget sådant hos dem. De är fullblodsegoister som går över lik för att få som de vill.
